Torsdag

Att säga orden
JAG SAKNAR DIG
till den som inte förtjänar dem
Att acceptera
att själen
har sjunkit så lågt
HALLELUJA
Vi är alla mänskliga

Systrar

Vi var så starka
du och jag
Hennes vackra döttrar
som aldrig hade några problem

Aldrig några ätstörningar
Vi hulkade för tyst
och la papper i toan

Aldrig några droger
Bara ett par Imovane
för att somna lite fortare

Aldrig sprang vi på BUP
Vi hade långärmade tröjor
och handledsvärmare

Vi var så starka
du och jag
När hon skröt om sina döttrar
som aldrig hade några problem

Jag har aldrig känt mig så osedd

En dikt

Jag satt i en minneslund igår
Bara maskarna kröp upp ur jorden för att hålla mig sällskap
och asparna spelade med frostnupna blad

Jag har försökt sörja dig så många gånger
på så många sätt
Nu satt jag bara där
och sjöng alla visor du gömt i mig
djupt i mig, där ingen botten längre finns

Tonerna som svävade där var dina, men melodierna spelades med mitt hjärtas puls
Jag satt i en minneslund igår
Jag kände ingen saknad

Stilla havet, sommartid

Plockade fram en gammal text. Gjorde en fortsättning. Den kursiverade texten är en gammal puff där uppgiften var att skriva en text som innehöll orden "soppa", "undantag", "misstänkt", "glömma". Fortsättningen innehåller pufforden "formbar" (nästan i alla fall) och "numera".

-   Kan du koka soppa? Undrade kökschefen, och jag nickade naturligtvis.

      -  Fisksoppa? Löksoppa? Köttsoppa med klimp?

  

Jag nickade ivrigt och jobbet var mitt. Det var ett slitgöra, utan undantag. Klockan åtta var det frukostservering och elva skulle lunchen stå på bordet. Femti oborstade sjömän ramlade in i matsalen vid varje måltid och gud hjälpe den som råkade glömma att ta fram osten eller tappade ett glas i golvet. Ändå trivdes jag som fisken i vattnet. Efter kvällsmaten var undandukad och de andra låg och drog sig i sina kojer eller gömde sig bakom några kruttunnor och spelade kort, brukade jag stå vid relingen och se ut över det mörka havet. Jag älskade att känna havsbrisen dra och slita i håret och känna lukten av hav och saltad fisk. Långt bort i horisonten tre grader väst om polstjärnan visste jag att den Gyllene Galten låg och väntade på min signal. Ännu hade ingen misstänkt något.

Naturligtvis hade de ingen anledning att misstänka mig heller. Yngste man i besättningen och med en uppsyn oskyldig som ett nyfött barn. Inget jag gjort eller sagt skulle kunna avslöja mig, men jag var på min vakt – i ett manskap som detta var ingen att lita på! Kaptenen själv hade handplockat sin besättning just för det ändamålet. 

-  Var på er vakt! Hade han basunerat ut över däck innan vi la ut från hamnen.

      -  Var på er vakt, lita inte på någon!

Det var exakt samma ord som min far hade använt när han skickade iväg mig tidigare på morgonen. Vi visste båda två att det var ett ytterst farligt uppdrag jag gav mig ut på, ingen tvekan om den saken. Ändå var det utan betänkligheter och med bestämda kliv jag gick ombord på piratskeppet Smygande Paddan. Min far hade jagat Kapten Tvåfinger och hans trogna styrman James över världshaven så länge jag kunde minnas, och nu hade vi verkligen en chans att sätta dem båda bakom lås och bom för en lång tid framöver. Den möjligheten fick bara inte glida oss ur händerna, även om det innebar att jag var tvungen att skala fler morötter än jag trodde var möjligt.

Kniven skavde och redan den andra dagen hade jag blåsor i handflatorna. Jag dolde dem noga för mina bröder i kojen, precis som jag dolt allt annat. Ovanför mig sov en av de yngre sjömännen, en kanonjär med rygg och armar täckta av tatueringar. Om han somnade före mig var jag tvungen att ligga och lyssna på hur han svor i sömnen, medan jag försökte slumra in. I övrigt var han en av de få som gav sken av att vara en pålitlig karl, så därför bestämde jag mig tidigt för att inte tro ett ord av vad han sa. Var det något jag lärt mig under mitt korta liv så var det att saker och ting aldrig någonsin visar sig vara precis som de verkar vid första anblicken. I slafen under sov en tystlåten man från Panama. Han var inte en tum längre än mig, men såg ut att vara hundra år äldre. Hans solbrända skinn var skrynkligt som på ett äpple efter en seglats över Atlanten och hans små svarta ögon verkade följa varje steg jag tog, även när han sov. Liggandes mellan dessa två fruktade jag varje kväll att vakna upp på morgonen med en kniv mellan skulderbladen.

Faktum var att min far hade tränat mig så länge jag kunde minnas för situationer som den här. Han hade lärt mig att försvara mig, att pilsnabbt kunna hoppa undan eller ducka för ett slag. Han hade tränat mig i att aldrig någonsin låta ansiktet avslöja vad hjärnan tänkte, och naturligtvis i att vara på min vakt även i sömnen. Jag hade varit hans bästa elev, det visste jag även om han aldrig sagt det till mig.

-         

          -   Flickan är som ett stycke lera i mina händer. Jag kan forma henne hur jag vill. Hon är foglig, och dessutom har hon oanade talanger.

Som barn hörde jag honom ibland när han pratade med sina kollegor. Numera var han mera försiktig med sina affärshemligheter, men det fick mig aldrig att tvivla på hans goda avsikter.

Vägsonett

Mot nya tider och mot nya mål

En väg som leder oss var helst vi vill

Vårt vin vi höjer till en hövisk skål

Till färdkost har vi bröd och smör och sill

När vägen kroknar tar vi blott en rast

Om regnet öser ner hörs inget gnäll

I solsken torkar hatten i en hast

Och skogen värmer oss i mossig fäll

Men ensam vill jag aldrig mera gå

Och följa backens krön utan en vän

Den vägen kantas utav tistelsnår

Med tunga steg jag vänder hem igen

Men vill du vandra vägen fram med mig

Så lovar jag att alltid följa dig

To Russia with love

New York hade aldrig känts så långt bort som nu, dagarna i fabriken aldrig så långa. Vintern låg som ett tjockt täcke över världen och frystorkade alla minnen. Alexandr levde ensam nu, i en lägenhet nära föräldrahemmet där modern fortfarande bodde kvar. Medan åren gått så hade samvetet dövats och tankarna fyllts med annat. Hans systerdotters första steg, hans fars begravning. Hårstrå för hårstrå hade det grå spridit sig och när åskan gick värkte det i fingrarnas leder. Det hade inte varit lätt, men han hade gått vidare. Eller tillbaka. Sarah hade skickat honom dödsannonsen, han visste att hon hade varit där, kvar till slutet. Mikhail hade inte varit ensam. Mikhail. Han hade inte tänkt på honom på så länge. Det var lättast så. Lättast att glömma, men livet ville annorlunda.

Snön yrde in i maskinhallen den där dagen. Det ljusa håret och den uppvikta kragen. De där ögonen, intensiva som Mikhails. Den där ungdomliga självklarheten, där världen är enkel, förståelig, greppbar. Pojken hette Oleg. Hans händer var bleka, fingrarna som sjögräs. Hur han hanterade ett dragspel, lekande, löpande, smeksamt. Alla de gamla sångerna som Alexandr hört som barn. Han gick hem den dagen och förbannade ödet. Öppnade flaska efter flaska, korkarna som båtar i diskhon. Den känslan. Det enda han måste akta sig för. Det enda han offrat, det största. Det kommer alltid tillbaka till en, det man lämnat, dörrar som stängts skall öppnas. Veckorna som följde var tiden levande igen. Blickar som möttes, händer som nuddade varandra i smyg vid samovaren. Han hade inte kunnat värja sig.

Vintern gick och våren kom. Träden knoppades och solen fyllde kroppar med värme, tinade upp det som varit fryst och kastade sitt ljus på det som dolts i mörker. Det var så länge sedan han varit tätt intill någon, och känslan överväldigade honom gång på gång. Sakta strök han Oleg över kinden. Hans bara bröst lyste i ljuset från takfönstret. Så vacker. Så fullkomlig. Så förvirrad över sina egna känslor, precis som han själv när han mötte Mikhail.

-         -  Det här är fel. Det vi gör är fel.

Alexandr skakade på huvudet och vaggade långsamt fram och tillbaka.

-            

      - Nej. Nej, det är inte fel. Det är inte vi som har fel. Du måste vara starkare än så.

Han tog ett djupt andetag och visste att han måste lägga fram allt i ljuset. Hellre förlora allt än leva i skuggan igen. Han såg rakt in i Olegs mörka ögon. Den där blicken som genomborrade honom, öppnade honom.

-         

      - Jag bodde i amerika i många år. Med en man.

Oleg rörde inte en min, bara blicken förrådde förvåningen.

-         

       - När sjukdomen kom lämnade jag honom. Jag lämnade honom döende.

-           

      - Varför?

-           

      - Jag trodde det var straffet för våra synder. Bögpesten. Det var inte sant, jag vet det nu. Men jag lämnade honom. Kärlek kan aldrig vara fel. Det vet jag nu.

Hans föraktfulla fnysande, ryggtavlan som skakade i tyst skratt eller gråt, och sedan stegen när han lämnade rummet. Alexandr låg kvar på madrassen som luktade svagt av hö och surt vin. Han blundade hårt tills sömnen tog honom bort.

Det kom några vykort. Chicago, LA, New York. Han ville be Sarah att söka upp honom. Kanske lämna en hälsning, en önskan om välgång. Men tiden gick, dagarna var lika långa och så småningom föll snön igen. Han hade valt att gå tillbaka.

No man is an island

“No man is an island” skrev John Donne

och menade att vi alla är delar av en större helhet

En kontinent som kallas mänskligheten,

ett heligt allt som inte är starkare än sin svagaste länk

Kanske är vi sammanlänkade på något vis

människa till människa, själ till själ

Ändå känner jag mig vissa kvällar

så outgrundligt ensam

En ö

omgiven av oceaner, alla broar brända

och båtarna har tappat sina instrument för att kunna navigera

Kunskapen har gått förlorad

och kaptenen blickar hjälplöst upp mot stjärnorna

Kanske är vi alla öar

Kanske är vi alla broar

Projekt

Livet - det var ett riktigt långt projekt. Det mesta lärde han sig ändå att klara av, men vissa saker var svåra att hantera. Sorgen. Spriten. Och den nya tvättmaskinen från Huskvarna. På lördagarna skickade han barnen till tvättomaten runt hörnet. Fickorna fulla av småmynt och den stora tvättpåsen dinglande mellan sig.

Orka

Vänster hjärnhalva: 

- Nu är det verkligen dags du! Här har du datorn och word, varsågod och författa något till bloggen nu.

Höger hjärnhalva: 

- Men seriöst…. ORKA!?

-  Sluta låta som en tonåring nu och skriv istället. Disciplin är det som gäller, annars får du aldrig fart på skrivandet, det vet du också.

-  Men jag har ju klippt gräset idag, du hjälpte ju inte till ett dugg!

-   Klippt gräset? Sånt har vi kroppen till. Dessutom såg jag till att gräsmattan blev klippt systematiskt från A till B.

-  Men jag planerade ju en hel park med kroppen jobbade på! Om jag skulle vara stadsträdgårdsmästare skulle jag anlägga en riktigt stor park, en som man kan ströva i, och ha picknick i. Vid ingången skulle det vara en liten grusgång kantad med rosa rosor och sen….

-  Snälla du, stadsträdgårdsmästare? Du? Varför ägnar du så mycket tid och energi åt det som aldrig kommer ske?

-   Det kallas fantasi! Och det är precis det som behövs när jag ska skriva till bloggen.

-   Jaså? Men använd den nu då istället för att trilskas. Varsågod och skriv!

-   Det funkar ju aldrig när du är sådär sur….

-   Du är ju totalt oduglig! Jag tror jag ska lägga ut det här på bloggen, så får folk se vilken indolent drömmare jag har till granne!
-   Bra ide!Då slipper jag jobbet också....

Rengöring

Jag är den som gör rent efter dig. Hoppas det känns ok att jag skrubbar toaletten som du har bajsat i. Tömmer din papperskorg utan minsta ånger för de misslyckade utkast som hamnat där. Jag hoppas att du inte bryr dig om att det är jag som dammsuger upp dina kaksmulor och torkar bort handsvetten från tangentbordet. Torkar av din dammiga skärm och spegeln som efter några dagar täcks av innehållet i dina pormaskar. Du ska veta att jag är noggrann, att jag sköter mitt jobb. Att jag har dålig lön och självsprickor i händerna av allt rengöringsmedel. Det är ok för mig, jag är stolt över mitt arbete. 

Jag hoppas att du känner likadant och jag hoppas att du någon gång får nöjet att rengöra efter någon. Kanske en gammal släkting som inte kan ta hand om sig själv längre. Kanske måste du duscha och tvätta henne, lyfta upp henne i sängen och försiktigt lägga täcket över benen. Om hon vill att du hämtar korsordstidningen så tar du med en penna och en kopp kaffe också, och så säger hon att hon inte kan dricka kaffe såhär på eftermiddagen, då somnar hon aldrig på kvällen. Kanske hämtar du ett halvt glas rött istället, och ni småpratar medan du vattnar blommorna och hon löser korsord.

Då kommer du veta hur det känns, hur hjärtat slår ett extra slag när du torkar upp maten som hamnat på golvet eller när du tvättar hennes fläckiga lakan. All den kärlek som du lägger in i varje diskad tallrik, all omtanke som finns i att göra rent hos någon. Att göra någon ren. Jag hoppas verkligen att du tycker att det är ok att det är jag som gör rent efter dig. Jag kommer kanske aldrig se dig i ögonen igen, men du ska veta hur mycket kärlek det är i mina skitiga trasor nu.