Marknadsanpassning

- Nej, men du vet solidaritet, det är hemskt hög efterfrågan på det just nu. Och utbudet är inget vidare heller. Hemskt dyrt nu för tiden. Fruktansvärt, eller hur? Gratis? Jo, det är klart att man önskar det vore gratis. Det var väl liksom själva tanken från första början. Men nu är det som det är. Förresten skulle det kanske hjälpa om du marknadsförde ditt behov lite bättre. Du vet, det är förbannat tråkigt att bara stå där och be om lite solidaritet. "Hjälp mig, jag är så fattig, jag behöver pengar, bla bla bla...." Du måste sälja in dig själv lite bättre, skaffa en schysst story, du vet! Förresten vet jag en riktigt bra coach som kan hjälpa dig med det. Här, ring det här numret. Sen skickar du fakturan till Arbetsförmedlingen. Pappa staten betalar, vet du! Alla har rätt till en coach. Det är väl solidaritet om något!

En natt tillsammans

Hon var en byggkloss och han var en boll. De hade sneglat på varandra i leksakslådan, men så fort de närmade sig varandra studsade han bort mot hennes hårda kanter. Hon var kantig, han var rund. Hon var hård, han var mjuk. Men så en kväll hände det. De blev båda kvarglömda på bilmattan efter läggdags, bara de två. Han rullade försiktigt, försiktigt intill henne och strök sig varsamt mot hennes släta sida. Så låg de där tills morgonens barnhänder separerade dem igen. Det var nog för att hålla lågan vid liv.

Våren

Jaså nu är den här igen, den här våren som ska inspirera till än det ena än det andra. Är det bara jag som inte tycker om den?

Ja, inte så att jag inte uppskattar solljuset och inte alls det att jag har något emot krokus och tussilago. Det är bara det att det alltid är rätt lite vårblommor och takdropp jämfört med snöslask, leriga täckbyxor och grus och vägdamm.

Det är så mycket längtan och väntan i våren också, allt går liksom och svettas i en gammal Helly Hansen och väntar på att förvandlas, födas på nytt.

Och visst gör det ont när knoppar brister, när det gamla ska brytas och det nya ska upptäcka världen som ett barn. Visst gör det ont och visst är det ett skitgöra. Våren är inte bara fräsch och frisk. Allt det vita ska bli grått och hundbajset ska också tina upp i parkerna.

Kanske skulle våren kännas lite bättre om jag sänkte förväntningarna en aning och gav den en ärlig chans. Eller kanske är jag mer av en höstmänniska, helt enkelt. Jag ska berätta för dig om hösten, någon gång.

Jubileum

Det är ett underligt jubileum. Mamma ringde i alla fall och påminde. "Ja, nu är det femton år sedan." Inget mer, hon beklagade sig inte, beskyllde ingen. Det var liksom inbyggt i själv meningen, i tonfallet och den nästan omärkbara sucken. "Om vi hade bott kvar hade vi kunnat gå med en blomma till graven." Jag märkte nästan inte själv att jag tänkte högt. "Det är redan ordnat. Jag har pratat med din faster, hon skulle köpa något ifrån oss också." Faster Anne. En av de som blev kvar. Den delen av familjen som vi aldrig pratade med, förutom vid såna här tillfällen. Jag mindes hennes färgglada blusar och en ljusbrun skinnjacka. Hon brukade cykla. Nu var det flera år sedan jag hade pratat med henne.

Femton år är en lång tid, ännu längre om man är ensam. Mamma var tyst i luren några sekunder och sedan började det vanliga pladdret. Om att hennes damklubb saknade kassör och att vinlotteriet kanske inte skulle bli av. Om hur mycket priserna hade gått upp och att bussen hade slutat stanna vid Hemköp. "Hur känns det när du tänker på det?" För ett ögonblick glömde jag vem jag pratade med, att vi inte pratar om såna saker, att det här var en sån fråga som vi inte ställde. "Vet du, det känns inte särskilt mycket längre. Alls. Det är en lyx man inte har råd med när man inser att man har ett litet barn att ta hand om."

Det var den nittonde maj tjugohundratre och jag var tjugo år. "Det var inte mitt fel." sa jag till mig själv innan jag lämnade lägenheten. Jag antar att jag hade önskat mig ett annat svar. Kanske hade jag också någonstans i ett inre mörker önskat mig en annan mamma. "Det var inte mitt fel och det är inte mitt fel." Det var inte någon större tröst.

Syltkakans lov

En syltkaka. Detta bakverk, fulländat till perfektion av hundratals kvinnogenerationer i randiga förkläden. Icke att förväxlas med hallongrottan, "kusinen från landet". Nej, snarare nätt, elegant, bakas fördelaktligen något större än munsbitsstorlek. Hallonsylten bör inte flöda över utan ligga mitt på kakan.
Syltkakan. Självskriven vid varje kafferep där man bjuder "de sju sorterna" eller fler. Kärleksfull likt förälskelsens första skimrande dimma, frasig som nymanglade spetslakan. Oskuldsfullt yttre omringar passionerad sötma.
Sällan har den varit trendig men syltkakans klassiska tidlöshet slår ändå flertalet moderna småkakor. Vem vill egentligen doppa biscotti och knapra macaroner ifall kakburken finns inom räckhåll?


Skrivpuffar: skriv om syltkakor, skriv om förälskelse

Egen utmaning till alla skrivpuffare: skriv en text där inget ord får upprepas mer än en gång i samma böjning. Jag klarade 96 ord, hur många klarar du? ;)

Tiden tiden

Jag ville också vara en av dem som hade så mycket att göra så jag började boka in möten på luncherna som alla andra. Gick med kunder på fina lunchrestauranger och åt "business lunch" med rikskuponger och stövletter.
Nu saknar jag min lunchlåda med turkost lock och personalmatsalens tröga microvågsugn. Måndagslunchen med rester från söndagssteken gav mig alltid en liten påminnelse om hur det var att vara ledig, och torsdagens makaroner och korv påminde om hur långt det är kvar till löning. Men å andra sidan har jag massor med extra tid att sitta på facebook på jobbet nu när jag inte har några möten längre.

Full koll

”Ni måste passa på och amortera nu medan räntan är låg!” sa pappa. För varje år skulle de där siffrorna minska. Det märktes knappt. Jag förstod inte så mycket av det där med ränta och sånt, men när jag fick pengar över ville jag inte se dem försvinna in i banken. Vi betalade så mycket som tanten på banken sa att vi måste och sedan levde vi för resten. 

”Det är viktigt att lägga upp ett kontinuerligt sparande.” sa hon också och vi lovade att fundera över hur mycket vi ville spara varje månad och höra av oss sedan. Det blev såklart aldrig av. Det var så mycket annat vi behövde, och vi lovade oss själva att börja spara när vi kände att vi hade kommit ikapp oss lite. Skaffat det nödvändigaste, som en ny soffa, fräscha skåpluckor i köket och varsin varm och skön vinterjacka. Av märket Canada Goose.

”Om man sparar femhundra kronor i månaden har man sparat till en utlandssemester på två år.” sa min syster förnuftigt och beställde en vecka på Kreta för hela sin familj. Vi ville följa med såklart och lade upp ett till lån. Månadskostnaden skulle inte bli något problem, räntan var ju så låg fick vi veta på banken. Vi hittade en jättemysig restaurant nära hotellet där man kunde sitta hela kvällen med ett glas vin och se ut över havet.

”Köp två, betala för en. Bara för dig, jag gör ett bättre pris!” Försäljarna var som galna när vi gick shoppinggatan fram. Jag log och skakade på huvudet, nej nej, vi ska ingenting ha. Inga fejkade rolexklockor idag, tack! Ja vilken tur att man är ekonomisk!

Att sitta fast eller öppna dörrar

-Vem var det?
-Ingen särskild, bara en bekant från föreningen.
-Vad ville hon då?
-Han ville höra om jag hade nyckeln till förrådet.
Ordet "han" sagt med eftertryck, och en tydlig irritation i rösten. Hon hade aldrig misstrott Klara, aldrig frågat vilka hon träffade eller pratade med. Tilliten var tyvärr inte ömsesidig.

Hon reste sig och gick ut. Andades den friska luften och sträckte på sig. Mer och mer hade lägenheten med Klaras fondväggar och väggord, små vaser med torkade blommor och vackert slitna byråer blivit en plats där hon inte längre kunde andas. Mot en garagevägg i solljuset stod några tussilago. I år skulle hon följa med på den årliga fjällvandringen med kompisgänget från gymnasiet. Nu skulle det bli av.

Skrivpuff

Vad jag har lärt mig av mig själv och andra skrivpuffare sedan jag startade min blogg för snart ett och ett halvt år sedan:

- Att inte ta mitt skrivande på så blodigt allvar
- Att våga leka med språket
- Att det inte är farligt att låta någon annan läsa mina texter, inte ens när de har något kritiskt att säga
- Att ju mer jag skriver, desto lättare går det och desto fler bra texter ploppar fram
- Att en extra granskning kan göra texten ännu bättre
- Att det inte gör något om jag inte hinner med en extra granskning

Jag är så enormt tacksam för alla texter ni orkat er igenom och lämnat en liten kommentar på! Och för alla era rader som jag fått ta del av och inspirerats av! Eftersom jag är säsongsarbetare så blir det lite mer skrivet under vissa perioder (läs: skollov) och lite mindre under andra, men att komma tillbaka hit är alltid som att komma hem, och oftast förknippat med varma välkomsthälsningar. Tack och bock!

/Pärlan

Oskuld

Först sades det att vi förlorade den när Palme blev mördad. Ett helt folk som aldrig mer skulle bli sig likt, ett land som inte längre kunde klä sig i vitt.
Sedan var det när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften mitt i centrala Stockholm. Nu hade vi verkligen förlorat den.
Eller var det när Mona köpte Toblerone, eller i och med den där polischefen som köpt sex?

Vi svenskar måste ha rekord på att förlora oskulden flest gånger!