- Mamma vad betyder förlåten rämnade?
- Att ett draperi gick sönder.
- Varför gick det sönder ett draperi när Jesus dog?
- Jo du förstår vännen, att hela världen var så ledsen över att Jesus dog, så fåglarna tystnade och det stora draperiet i templet gick sönder för att Jesus var Guds son och den vackraste människa som någonsin funnits.
- Mamma, vem älskar du mest, pappa eller Jesus?
måndag 13 maj 2013
onsdag 8 maj 2013
Svek
Med risk för att passera någon gräns nu, eller ses som en galen "stalker", så måste jag bara få ur mig det här. Jag har läst om Julia och K nu, tills bloggen "Grå Papegoja" tog slut. Fantastiskt! Jag hoppas att du kan se det här som en hyllning. Skriv mer GP!
Svek
Läppar som aldrig möttes, händer som aldrig trevade sig fram i mörka skrymslen, aldrig smekte, aldrig darrade förväntansfullt när en dragkedja drogs ner eller knappar knäpptes upp. Ändå kommer du hem och levererar halvsanningar med en nonchalant min. Sjunker ner i soffan, ner i livet som kanske överväldigade dig en gång.
Du inbillar dig att du slits mellan två män, men du slits mellan två världar. Den ena, som du byggt själv av anteckningsblock och svartvita bilder. Den andra, som du inom dig redan har valt. Valt av kärlek. Kärlek? Kom inte dragandes med kärlek när du talar om Stefan. Kom inte dragandes med omtanke när du talar om K.
Du har redan valt, min vän. Du har valt som så många andra, av rädslor och bekvämligheter. Av förväntningar och enkelhet. En enkelhet som kantas av stickningar och tidiga kvällar, av att skjutsa och hämta, laga och lappa. En enkelhet som du håller vid liv med dina halvsanningar, som du står ut med för att du kan tänka på K's läppar som kysser en gitarrhals. Du går till sängs ensam och lägger ditt anteckningsblock på nattduksbordet.
I den andra världen går du och frågar om K, du är den som bryr dig, den som han bryr sig om. Du är en av de vackra, de magiska, betydelsefulla. Du är en av alla kvinnor, ändå speciell. Inbillar du dig? Du följer en främling till hans hotellrum mitt i natten. Du omger dig med hans vänner, flickvänner, lyssnar och undrar, oroar dig. Han släpper dig inte, fjättrar med rebusar och gömda barndomsminnen. Nära ditt hjärta bär du dem, bär du honom. Du är någon som möter ett par ögon med samma nyfikenhet, någon som lever.
Du är jag Julia, och jag är du. Vi bygger våra världar, leker och låtsas. Det är inte på riktigt, Julia. Är det på riktigt?
Svek
Läppar som aldrig möttes, händer som aldrig trevade sig fram i mörka skrymslen, aldrig smekte, aldrig darrade förväntansfullt när en dragkedja drogs ner eller knappar knäpptes upp. Ändå kommer du hem och levererar halvsanningar med en nonchalant min. Sjunker ner i soffan, ner i livet som kanske överväldigade dig en gång.
Du inbillar dig att du slits mellan två män, men du slits mellan två världar. Den ena, som du byggt själv av anteckningsblock och svartvita bilder. Den andra, som du inom dig redan har valt. Valt av kärlek. Kärlek? Kom inte dragandes med kärlek när du talar om Stefan. Kom inte dragandes med omtanke när du talar om K.
Du har redan valt, min vän. Du har valt som så många andra, av rädslor och bekvämligheter. Av förväntningar och enkelhet. En enkelhet som kantas av stickningar och tidiga kvällar, av att skjutsa och hämta, laga och lappa. En enkelhet som du håller vid liv med dina halvsanningar, som du står ut med för att du kan tänka på K's läppar som kysser en gitarrhals. Du går till sängs ensam och lägger ditt anteckningsblock på nattduksbordet.
I den andra världen går du och frågar om K, du är den som bryr dig, den som han bryr sig om. Du är en av de vackra, de magiska, betydelsefulla. Du är en av alla kvinnor, ändå speciell. Inbillar du dig? Du följer en främling till hans hotellrum mitt i natten. Du omger dig med hans vänner, flickvänner, lyssnar och undrar, oroar dig. Han släpper dig inte, fjättrar med rebusar och gömda barndomsminnen. Nära ditt hjärta bär du dem, bär du honom. Du är någon som möter ett par ögon med samma nyfikenhet, någon som lever.
Du är jag Julia, och jag är du. Vi bygger våra världar, leker och låtsas. Det är inte på riktigt, Julia. Är det på riktigt?
måndag 6 maj 2013
Det går bra (2)
Grön parka, täckbyxor, hijab
Svarar alltid på mammors vis
"Det går bra"
Mamma kan du
Bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin?
"Det går bra"
Jag undrar hur det känns
Att börja om, förändra allt
Lämna hem, familj
Och barnens nallar
Att bygga en framtid man aldrig drömt om
Det vill jag fråga henne om
Kanske svarar hon på mammors vis
"Det går bra"
Svarar alltid på mammors vis
"Det går bra"
Mamma kan du
Bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin?
"Det går bra"
Jag undrar hur det känns
Att börja om, förändra allt
Lämna hem, familj
Och barnens nallar
Att bygga en framtid man aldrig drömt om
Det vill jag fråga henne om
Kanske svarar hon på mammors vis
"Det går bra"
Det går bra
Jag brukar se henne vid eftermiddagspromenaden när hon har hunnit ut med sina barn.
Hon ser så käck ut i sin gröna parka, täckbyxor, handskar och hijab.
Hon svarar alltid, på mammors vis, att "det går bra."
Kan du bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin? Det går bra.
Jag brukar undra hur det känns att börja om, förändra allt.
Att barnen redan känner språket bättre, att sakna sin familj.
Att bygga en framtid man aldrig drömt om, ja ibland vill jag fråga om det.
Kanske skulle hon svara, på mammors vis, "det går bra."
Hon ser så käck ut i sin gröna parka, täckbyxor, handskar och hijab.
Hon svarar alltid, på mammors vis, att "det går bra."
Kan du bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin? Det går bra.
Jag brukar undra hur det känns att börja om, förändra allt.
Att barnen redan känner språket bättre, att sakna sin familj.
Att bygga en framtid man aldrig drömt om, ja ibland vill jag fråga om det.
Kanske skulle hon svara, på mammors vis, "det går bra."
onsdag 1 maj 2013
Framtidstro?
En väldigt fristående fortsättning på texten från den 29/4, Minnen.
Han tog stora steg ner för backen mot gångtunneln. Förhoppningsvis hade Charlotte fått plats på Klara över natten. Tunneln låg bara några hundra meter därifrån och var ett bra och undanskymt ställe för de som behövde något mer än kaffe för att vakna till. Han rös till när morgonkylan letade sig in genom hålet på sidan av de slitna gympadojorna. Det blev kallare och kallare nu för varje morgon och det tunna islagret på vattenpölarna bekymrade honom. Nu såg han henne där nere, med några andra tjejer från Klara. Han sprang den sista biten och slängde fram jackan som han haft hängandes över axeln.
Han tog stora steg ner för backen mot gångtunneln. Förhoppningsvis hade Charlotte fått plats på Klara över natten. Tunneln låg bara några hundra meter därifrån och var ett bra och undanskymt ställe för de som behövde något mer än kaffe för att vakna till. Han rös till när morgonkylan letade sig in genom hålet på sidan av de slitna gympadojorna. Det blev kallare och kallare nu för varje morgon och det tunna islagret på vattenpölarna bekymrade honom. Nu såg han henne där nere, med några andra tjejer från Klara. Han sprang den sista biten och slängde fram jackan som han haft hängandes över axeln.
- Varsågod min sköna! Ett löfte om en varmare vinter!
Han drog på sig jackan och snurrade runt ett varv som en modell på catwalken. Den var stor, även för honom, och ärmarna hängde ner en bit över händerna. Han gick fram och tillbaka framför tjejerna och svängde höfterna från ena sidan till den andra.
- Här ser vi alltså Peder i en jacka av så kallad "over-size" modell. Den har en klassisk vinröd färg med svarta fläckar. Röklukten ingår!
Han räckte över jackan till Charlotte och nu först såg han hennes rödgråtna ögon.
- Den är din, som jag sa. Det kommer ordna sig för oss. Jag lovar, jag har inte snott den eller nåt. Hittade den i ett soprum på Söder. Och du, vet du vad det bästa är?
Ur en av fickorna halade han upp en femhundring och viftade med den framför hennes ansikte.
- Eva hälsade på mig igår. Hon kom och sökte upp mig på Klara. Hon sa att hon aldrig vill se mig igen.
Hon hulkade några gånger och halsade ur en PET-flaska.
- Vad fan, hur kan man säga så till sin egen morsa? Hon hade gått till nån jävla terapeut också.
Flaskan föll ur hennes hand och hon började skaka. Han satte sig bredvid henne och la jackan över hennes axlar.
- Du, det ordnar sig. Vi fixar det här. Det ordnar sig.
Medan han pratade försökte han förgäves stryka bort de svarta sotfläckarna på baksidan av jackan. Hon guppade upp och ner i ett slags tyst, uppgiven gråt.
- Det ordnar sig. Vi ordnar det.
- Här ser vi alltså Peder i en jacka av så kallad "over-size" modell. Den har en klassisk vinröd färg med svarta fläckar. Röklukten ingår!
Han räckte över jackan till Charlotte och nu först såg han hennes rödgråtna ögon.
- Den är din, som jag sa. Det kommer ordna sig för oss. Jag lovar, jag har inte snott den eller nåt. Hittade den i ett soprum på Söder. Och du, vet du vad det bästa är?
Ur en av fickorna halade han upp en femhundring och viftade med den framför hennes ansikte.
- Eva hälsade på mig igår. Hon kom och sökte upp mig på Klara. Hon sa att hon aldrig vill se mig igen.
Hon hulkade några gånger och halsade ur en PET-flaska.
- Vad fan, hur kan man säga så till sin egen morsa? Hon hade gått till nån jävla terapeut också.
Flaskan föll ur hennes hand och hon började skaka. Han satte sig bredvid henne och la jackan över hennes axlar.
- Du, det ordnar sig. Vi fixar det här. Det ordnar sig.
Medan han pratade försökte han förgäves stryka bort de svarta sotfläckarna på baksidan av jackan. Hon guppade upp och ner i ett slags tyst, uppgiven gråt.
- Det ordnar sig. Vi ordnar det.
måndag 29 april 2013
Minnen
(Redigerad 30/4 ca 01.00)
Ibland kom det över honom, om nätterna. Alla de som han inte kunde rädda. Deras ögon, skriken, och känslan av att kroppen tog över och inte ville något annat än att sätta sig själv i säkerhet. Hur benen hade gått iväg med honom, tagit sig ut på något sätt utan en skråma. Lite sot på jackan som han knövlade ihop till en boll och tryckte in i sopnedkastet.
Polarna dunkade honom i ryggen och upprepade gång på gång vilken tur han hade haft. "Fan vad bra gjort, Micke. Fan, vilken jävla tur du har haft." Änglavakt, sa morsan. Han försökte känna den där känslan, tacksamhet, kanske. Förstå att han faktiskt hade kunnat dö. Att livet hade kunnat ta slut, men att han hade fått en chans till. Det var för overkligt. Trots allt som hänt kände han sig odödlig, körde lika okynnesfort med MC'n. I morgonsoffan på TV4 satt en av de två unga tjejerna som också hade överlevt branden. Hon var tanig med ljust, spretigt hår och hade ett par blommiga gummistövlar. "Jag ser livet på ett helt annat sätt nu." Hennes ögon var kaxiga och mörkt tallbarrsgröna. Trots att hon såg rakt in i kameran var det något skört över henne som fågelungar och kristall. "Varje morgon vaknar jag och är tacksam för dagen, liksom. Det är verkligen så. Inget ont som inte för något gott med sig."
Rösterna om natten var verkligare. Han brukade gömma huvudet under täcket och blunda. Ändå lämnade de honom inte. Vilka som hade varit kvar där inne skulle han aldrig få veta. Vilka de skulle ha blivit. Där fanns läkaren som skulle hitta ett botemedel mot en cancerform han skulle drabbas av i femtioårsåldern. Där fanns fotbollstalangen som skulle ta GIF Sundsvall hela vägen till allsvenskan. Och den enda kvinna han någonsin skulle kunna älska. Kanske. Kanske fanns det barn. Det var alla kansken som inte ville lämna honom. Alla kansken som skrek och sträckte ut händerna mot honom. I drömmen hade de förvridna, smala armar där det brända skinnet hängde i flagor från svartbränt kött och de förkolnade benpiporna stack ut som grenar ur ett skatbo. Kanske. Kanske om han bara hade vänt sig om. Ifall benen inte hade haft så bråttom därifrån.
Ibland kom det över honom, om nätterna. Alla de som han inte kunde rädda. Deras ögon, skriken, och känslan av att kroppen tog över och inte ville något annat än att sätta sig själv i säkerhet. Hur benen hade gått iväg med honom, tagit sig ut på något sätt utan en skråma. Lite sot på jackan som han knövlade ihop till en boll och tryckte in i sopnedkastet.
Polarna dunkade honom i ryggen och upprepade gång på gång vilken tur han hade haft. "Fan vad bra gjort, Micke. Fan, vilken jävla tur du har haft." Änglavakt, sa morsan. Han försökte känna den där känslan, tacksamhet, kanske. Förstå att han faktiskt hade kunnat dö. Att livet hade kunnat ta slut, men att han hade fått en chans till. Det var för overkligt. Trots allt som hänt kände han sig odödlig, körde lika okynnesfort med MC'n. I morgonsoffan på TV4 satt en av de två unga tjejerna som också hade överlevt branden. Hon var tanig med ljust, spretigt hår och hade ett par blommiga gummistövlar. "Jag ser livet på ett helt annat sätt nu." Hennes ögon var kaxiga och mörkt tallbarrsgröna. Trots att hon såg rakt in i kameran var det något skört över henne som fågelungar och kristall. "Varje morgon vaknar jag och är tacksam för dagen, liksom. Det är verkligen så. Inget ont som inte för något gott med sig."
Rösterna om natten var verkligare. Han brukade gömma huvudet under täcket och blunda. Ändå lämnade de honom inte. Vilka som hade varit kvar där inne skulle han aldrig få veta. Vilka de skulle ha blivit. Där fanns läkaren som skulle hitta ett botemedel mot en cancerform han skulle drabbas av i femtioårsåldern. Där fanns fotbollstalangen som skulle ta GIF Sundsvall hela vägen till allsvenskan. Och den enda kvinna han någonsin skulle kunna älska. Kanske. Kanske fanns det barn. Det var alla kansken som inte ville lämna honom. Alla kansken som skrek och sträckte ut händerna mot honom. I drömmen hade de förvridna, smala armar där det brända skinnet hängde i flagor från svartbränt kött och de förkolnade benpiporna stack ut som grenar ur ett skatbo. Kanske. Kanske om han bara hade vänt sig om. Ifall benen inte hade haft så bråttom därifrån.
fredag 26 april 2013
Den efterlängtade
Det var en onsdagseftermiddag när Sara kom hem och hittade
brevet. Jonas hade tagit in posten och lagt den i en lite för prydlig hög på
köksbordet. Han hade väntat, såklart. Överst låg det stora kuvertet med röd
logga längst uppe i hörnet. Bilden av en vuxen och ett barn som liksom smälter
ihop till ett, bildar varandras konturer. Hon vägde kuvertet i händerna och
klämde på det. Det var tjockt. Hon vågade inte hoppas. Ändå kunde hon inte
hindra den pirrande känslan i kroppen, overklighetskänslan som spred sig från
händerna upp genom armarna och skuldrorna. Det här var något annat än att kissa
på en sticka och vänta på det andra strecket trots att hon kände i hela kroppen
att det aldrig skulle dyka upp. Nu var det på riktigt, hon kände det, hon
visste det. Händerna började skaka okontrollerat och hon ropade högt på Jonas.
”Kom! Kom, kom, kom, kom! Annars öppnar jag det själv!” Han kom in i köket med
sitt skeva leende och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. ”Det är säkert bara
någon blankett som vi har glömt att fylla i.” Hon kunde inte stå still längre,
studsade nervöst på tårna medan han sprättade kuvertet. Hans händer var lugna
men ögonen avslöjade att han tänkte samma sak som henne. Nu var det dags. Nu var
det äntligen deras tur och nu skulle deras längtan få landa. Allt annat skulle
flyta förbi, rinna som en bäck om våren och skölja bort allt gammalt grus och
damm. De var hela nu, en hel familj snart, kanske bara månader kvar. Känslan i
kroppen sa att innehållet i kuvertet skulle förändra deras liv för alltid. Ändå
var han inte ett dugg beredd när han fiskade upp pappret med den faxade
svartvita bilden. De stora ögonen. Det släta, svarta håret. Han hade inte ord
för det han såg, bara höll upp bilden mot Maria. Tårar föll som inte orkat
falla på mycket länge. Tårar som sköljde bort allt det gamla. Tårar som var
starten på något nytt.
söndag 14 april 2013
Marknadsanpassning
- Nej, men du vet solidaritet, det är hemskt hög efterfrågan på det just nu. Och utbudet är inget vidare heller. Hemskt dyrt nu för tiden. Fruktansvärt, eller hur? Gratis? Jo, det är klart att man önskar det vore gratis. Det var väl liksom själva tanken från första början. Men nu är det som det är. Förresten skulle det kanske hjälpa om du marknadsförde ditt behov lite bättre. Du vet, det är förbannat tråkigt att bara stå där och be om lite solidaritet. "Hjälp mig, jag är så fattig, jag behöver pengar, bla bla bla...." Du måste sälja in dig själv lite bättre, skaffa en schysst story, du vet! Förresten vet jag en riktigt bra coach som kan hjälpa dig med det. Här, ring det här numret. Sen skickar du fakturan till Arbetsförmedlingen. Pappa staten betalar, vet du! Alla har rätt till en coach. Det är väl solidaritet om något!
fredag 12 april 2013
En natt tillsammans
Hon var en byggkloss och han var en boll. De hade sneglat på varandra i leksakslådan, men så fort de närmade sig varandra studsade han bort mot hennes hårda kanter. Hon var kantig, han var rund. Hon var hård, han var mjuk. Men så en kväll hände det. De blev båda kvarglömda på bilmattan efter läggdags, bara de två. Han rullade försiktigt, försiktigt intill henne och strök sig varsamt mot hennes släta sida. Så låg de där tills morgonens barnhänder separerade dem igen. Det var nog för att hålla lågan vid liv.
onsdag 10 april 2013
Våren
Jaså nu är den här igen, den här våren som ska inspirera till än det ena än det andra. Är det bara jag som inte tycker om den?
Ja, inte så att jag inte uppskattar solljuset och inte alls det att jag har något emot krokus och tussilago. Det är bara det att det alltid är rätt lite vårblommor och takdropp jämfört med snöslask, leriga täckbyxor och grus och vägdamm.
Det är så mycket längtan och väntan i våren också, allt går liksom och svettas i en gammal Helly Hansen och väntar på att förvandlas, födas på nytt.
Och visst gör det ont när knoppar brister, när det gamla ska brytas och det nya ska upptäcka världen som ett barn. Visst gör det ont och visst är det ett skitgöra. Våren är inte bara fräsch och frisk. Allt det vita ska bli grått och hundbajset ska också tina upp i parkerna.
Kanske skulle våren kännas lite bättre om jag sänkte förväntningarna en aning och gav den en ärlig chans. Eller kanske är jag mer av en höstmänniska, helt enkelt. Jag ska berätta för dig om hösten, någon gång.
Ja, inte så att jag inte uppskattar solljuset och inte alls det att jag har något emot krokus och tussilago. Det är bara det att det alltid är rätt lite vårblommor och takdropp jämfört med snöslask, leriga täckbyxor och grus och vägdamm.
Det är så mycket längtan och väntan i våren också, allt går liksom och svettas i en gammal Helly Hansen och väntar på att förvandlas, födas på nytt.
Och visst gör det ont när knoppar brister, när det gamla ska brytas och det nya ska upptäcka världen som ett barn. Visst gör det ont och visst är det ett skitgöra. Våren är inte bara fräsch och frisk. Allt det vita ska bli grått och hundbajset ska också tina upp i parkerna.
Kanske skulle våren kännas lite bättre om jag sänkte förväntningarna en aning och gav den en ärlig chans. Eller kanske är jag mer av en höstmänniska, helt enkelt. Jag ska berätta för dig om hösten, någon gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)