- Kan du koka soppa? Undrade kökschefen, och jag nickade naturligtvis.
- Fisksoppa? Löksoppa? Köttsoppa med klimp?
Jag nickade ivrigt
och jobbet var mitt. Det var ett slitgöra, utan undantag. Klockan åtta var det
frukostservering och elva skulle lunchen stå på bordet. Femti oborstade sjömän
ramlade in i matsalen vid varje måltid och gud hjälpe den som råkade glömma att
ta fram osten eller tappade ett glas i golvet. Ändå trivdes jag som fisken i
vattnet. Efter kvällsmaten var undandukad och de andra låg och drog sig i sina
kojer eller gömde sig bakom några kruttunnor och spelade kort, brukade jag stå
vid relingen och se ut över det mörka havet. Jag älskade att känna havsbrisen
dra och slita i håret och känna lukten av hav och saltad fisk. Långt bort i
horisonten tre grader väst om polstjärnan visste jag att den Gyllene Galten låg
och väntade på min signal. Ännu hade ingen misstänkt något.
Naturligtvis hade de ingen anledning att misstänka mig
heller. Yngste man i besättningen och med en uppsyn oskyldig som ett nyfött
barn. Inget jag gjort eller sagt skulle kunna avslöja mig, men jag var på min
vakt – i ett manskap som detta var ingen att lita på! Kaptenen själv hade
handplockat sin besättning just för det ändamålet.
- Var på er vakt, lita inte på någon!
Det var exakt samma ord som min far hade använt när han
skickade iväg mig tidigare på morgonen. Vi visste båda två att det var ett
ytterst farligt uppdrag jag gav mig ut på, ingen tvekan om den saken. Ändå var
det utan betänkligheter och med bestämda kliv jag gick ombord på piratskeppet
Smygande Paddan. Min far hade jagat Kapten Tvåfinger och hans trogna styrman
James över världshaven så länge jag kunde minnas, och nu hade vi verkligen en
chans att sätta dem båda bakom lås och bom för en lång tid framöver. Den
möjligheten fick bara inte glida oss ur händerna, även om det innebar att jag
var tvungen att skala fler morötter än jag trodde var möjligt.
Kniven skavde och redan den andra dagen hade jag blåsor i
handflatorna. Jag dolde dem noga för mina bröder i kojen, precis som jag dolt
allt annat. Ovanför mig sov en av de yngre sjömännen, en kanonjär med rygg och
armar täckta av tatueringar. Om han somnade före mig var jag tvungen att ligga
och lyssna på hur han svor i sömnen, medan jag försökte slumra in. I övrigt var
han en av de få som gav sken av att vara en pålitlig karl, så därför bestämde
jag mig tidigt för att inte tro ett ord av vad han sa. Var det något jag lärt
mig under mitt korta liv så var det att saker och ting aldrig någonsin visar
sig vara precis som de verkar vid första anblicken. I slafen under sov en
tystlåten man från Panama. Han var inte en tum längre än mig, men såg ut att
vara hundra år äldre. Hans solbrända skinn var skrynkligt som på ett äpple
efter en seglats över Atlanten och hans små svarta ögon verkade följa varje
steg jag tog, även när han sov. Liggandes mellan dessa två fruktade jag varje
kväll att vakna upp på morgonen med en kniv mellan skulderbladen.
Faktum var att min far hade tränat mig så länge jag kunde
minnas för situationer som den här. Han hade lärt mig att försvara mig, att
pilsnabbt kunna hoppa undan eller ducka för ett slag. Han hade tränat mig i att
aldrig någonsin låta ansiktet avslöja vad hjärnan tänkte, och naturligtvis i
att vara på min vakt även i sömnen. Jag hade varit hans bästa elev, det visste
jag även om han aldrig sagt det till mig.
-
- Flickan är som ett stycke lera i mina händer.
Jag kan forma henne hur jag vill. Hon är foglig, och dessutom har hon oanade
talanger.
Som barn hörde jag honom ibland när han pratade med sina
kollegor. Numera var han mera försiktig med sina affärshemligheter, men det
fick mig aldrig att tvivla på hans goda avsikter.
