Rengöring

Jag är den som gör rent efter dig. Hoppas det känns ok att jag skrubbar toaletten som du har bajsat i. Tömmer din papperskorg utan minsta ånger för de misslyckade utkast som hamnat där. Jag hoppas att du inte bryr dig om att det är jag som dammsuger upp dina kaksmulor och torkar bort handsvetten från tangentbordet. Torkar av din dammiga skärm och spegeln som efter några dagar täcks av innehållet i dina pormaskar. Du ska veta att jag är noggrann, att jag sköter mitt jobb. Att jag har dålig lön och självsprickor i händerna av allt rengöringsmedel. Det är ok för mig, jag är stolt över mitt arbete. 

Jag hoppas att du känner likadant och jag hoppas att du någon gång får nöjet att rengöra efter någon. Kanske en gammal släkting som inte kan ta hand om sig själv längre. Kanske måste du duscha och tvätta henne, lyfta upp henne i sängen och försiktigt lägga täcket över benen. Om hon vill att du hämtar korsordstidningen så tar du med en penna och en kopp kaffe också, och så säger hon att hon inte kan dricka kaffe såhär på eftermiddagen, då somnar hon aldrig på kvällen. Kanske hämtar du ett halvt glas rött istället, och ni småpratar medan du vattnar blommorna och hon löser korsord.

Då kommer du veta hur det känns, hur hjärtat slår ett extra slag när du torkar upp maten som hamnat på golvet eller när du tvättar hennes fläckiga lakan. All den kärlek som du lägger in i varje diskad tallrik, all omtanke som finns i att göra rent hos någon. Att göra någon ren. Jag hoppas verkligen att du tycker att det är ok att det är jag som gör rent efter dig. Jag kommer kanske aldrig se dig i ögonen igen, men du ska veta hur mycket kärlek det är i mina skitiga trasor nu.

Jag fyller år!

Jag kunde bara inte motstå att göra ett inlägg idag - det var ju så roligt att puffordet var paket på min födelsedag! Men jag har inte skrivit nån text om paket, däremot hittade jag en gammal skrivbok från högstadiet, och det kändes lite som att öppna ett paket när jag öppnade den och hittade den här dikten, skriven för drygt femton år sedan. Här kommer den, oredigerad!

Jag önskar att du var en delfin,
då skulle du slippa ta heroin
Då skulle du simma till mig varje kväll,
och ibland skulle du vara extra snäll
Då skulle jag få klappa din lena nos,
och veta att det var mig du ville vara hos

Jag önskar att du var en delfin,
då skulle du slippa ta amfetamin
Du skulle få vara alldeles fri,
och bara se måsarna segla förbi
När jag berättade det för dig,
sa du att du bara ville vara hos mig

(Tilläggas bör att jag inte hade någon som helst erfarenhet av droger - jag tyckte bara att det var ett kul rim!)

Hejdå

Älskade skrivpuffare!

Jag har tagit beslutet att bara skriva för mig själv ett tag, jag vet inte hur länge. Ni har stöttat och lyft mig otroligt mycket, men jag känner att bloggandet gör att jag bryr mig mer om andras kommentarer än mina egna texter och jag mår inte bra av det just nu.

Jag kommer såklart fortsätta läsa era texter, och kanske skriva en kommentar då och då, men jag vet inte idag om och när jag skriver här igen.

En sista vers...

Jag önskade mig rosor, om och om igen.
Tänkte mig deras doft som Salikons och deras färger som regnbågen
När du kom med konvaljer grät jag
Nu hade jag vetat bättre

<3

Ingen titel

För de andra var jag Carmen i mina vida kjolar
Mitt ansikte var dolt men bröstet blottat
Jag lekte kurragömma och kull
lindans på en knivsudd mellan skratt och förtvivlan
Älskar jag så akta dig! 
Det var sången de sjöng men du kunde inte
Ville inte vara någon Don José

Du kom gående längs stigen
med fjärilar sittandes på dina fingrar
och spår av den yttersta striden på din kropp
Vilda djur vilade vid dina fötter
Jag lät dig vara min Jesus
och du frälste mig på alla möjliga vis
som jag inte visste att jag behövde

Du bjöd mig att dricka ur daggkåpeblad
Det var ömsom vin, ömsom vatten
och ömsom något annat som berusade min själ
Din hand strök över min panna
som en orkan rider fram
Renar världen och låter den födas på nytt
Du välsignade mig med dina kyssar
och jag dog i din famn
Allt ska resa sig på den tredje dagen

När du gick tog jag på mig mina kjolar
Band snörlivet som jag fått lära mig
Ett svart sorgflor fladdrar i vinden
en solkatt spelar över slitna brädor
I kitteln på gården kokar jag mina lakan

Nystart

Det är enkelt idag. Hon har vägt sig fyra gånger före frukost och druckit fem glas vatten. Det är enkelt idag, och imorgon. Måndag, tisdag, onsdag. Torsdag är den värsta dagen. Vatten och te, det kommer räcka långt den här gången. Hon ska bara bli av med de sista kilona runt magen. Den här helgen ska inte bli som den förra, och den förra innan den. Den här helgen ska hon vara fräsch och jogga runt spåret med sina nya springskor. 58,3 visar vågen idag. Det blir en skön dag. En skön känslan när magen är tom, en känsla av pånyttfödelse. Imorgon kommer yrseln, på onsdag mattheten. På torsdag kommer suget, men den här gången ska hon stå emot. Vatten och te, de säger att grape bränner fett. På söndag kväll ska hon inte behöva tömma sig på synder med pannan mot toasitsen. På måndag ska hon inte behöva börja om igen.

Ordlek

Kommer från

Bortom här

Kommer hit

Hitom från

Utanför vår lilla värld

Innanför din stora själ

Vi är rädda

Vi är många

Saknar någon

Köper tid

Hemma bra men borta fest

Bortom allt men hitom där

Kommer fram

Kommer sent

Kommer hem

Saknar dig

Utanför vår lilla värld

Innanför din stora själ

En dikt typ

Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag reste mig upp för att gå

Det var som ett slag i magen, den drömmen vi aldrig kan få

Du såg på mig och jag visste, jag kan inte stanna här

Du minner om allt som jag miste, för en önskan och längtan jag bär

Jag kommer aldrig att glömma den dagen och nu är jag gammal och grå

Det är som en klump i magen, det livet jag aldrig fick nå

Jag köpte mig fri från dina blickar, sen hörde jag aldrig ett ord

Klockan i köket den går och den tickar snart ligger vi alla i jord

Glashus

Mamma och hennes syster. Hur de alltid dansade runt varandra med nervösa skratt och bleka ursäkter. "Roger är på affärsresa igen. En konferens i Hamburg." (Portföljen stod kvar i hallen.) När jag var liten förstod jag inte alls vad de höll på med. Varför mamma alltid blev sådär "men älskling" när vi var på middag hos Katrin och Roger. Varför moster Katrin alltid pratade sådär gällt och gick och drog i ärmarna på koftan. Ursäktade sig för att potatisen var överkokt, duken var ostruken och att det var så stökigt. (Två nummer av Allers låg framme på köksbordet.) Kanske höll de varandra flytande. Mamma berättade långt senare att "Katrin hade haft det lite jobbigt ett tag". (Han hade haft 2,0 i blodet när bilen träffade berget.) Okej. Sa jag.

Att leva är att dö en smula

Hon sitter ensam, försjunken i sitt eget ser hon inget annat. Inga förväntningar, ingen vet vem hon är. Hennes penna löper ledigt över pappret. Emellanåt fingrar hon på objektivet, ställer in bländare, ändrar fokus, skapar ett tittskåp med fläckiga dukar och halvdruckna ölglas. 

När hon lägger ifrån sig kameran absorberas med ens allt ljus in i väggar, golv, gardiner och luften blir tung, ogenomskinlig. Kvävningskänslan kommer över henne igen och hon vänder sig instinktivt mot dörröppningen. Två steg in i lokalen och han påverkar redan naturlagarna. En rysning över armarna, taket som sakta sänker sig över de små borden och vaserna där blommorna dör eller spirar, hon vet inte vilket just nu när hon omärkligt kippar efter luft. 

Hon försöker göra sig osynlig eller vacker, stirrar på pappret på bordet framför sig och ser hur bokstäverna bildar hans namn och hennes som ett förvrängt monogram, "har jag skrivit det där"? Allt det andra, det säkra och trygga är dolt för henne nu. De som betyder något. De som älskar och som hon älskar. De är så långt borta. 

Nu passerar han hennes bord. Hon vet att de kommer hälsa på varandra som de hälsar på någon som aldrig rört deras hjärtan. Han nickar, hon nickar. En ridå, ett sätt att göra det möjligt att komma tillbaka. Hon har redan varit här för många gånger, satsat för mycket. Någon som aldrig rört henne. Aldrig över gränsen, aldrig över de streck de omsorgsfullt målar mitt på vägen. Hon har önskat att regnet ska skölja bort dem. Hon har önskat att hon aldrig mer behöver komma tillbaka.

Skuld

Skuld är mitt liv på bekostnad av ditt.
Mitt välstånd för din fattigdom.

Skuld är ett tack som aldrig kan nämnas,
när din synd blir till min frälsning.

Skuld är en tyngd och ett ok.
Jag bär den med värdighet.