Vad som hände i Lillträsk under den stora snöstormen i januari 2023

Det var något dovt över huset när hon långsamt vaknade och tog upp mobilen. 07.23, herregud hönsen. Hon knuffade till Jerka och hörde ett svagt stön till svar. 

- Är det ryggen igen?

Magen tryckte på blåsan och hon rullade klumpigt ur bädden. Den lilla toan på övervåningen var orenoverad med bruna mönstrade våtrumstapeter och grönt handfat och toalettstol. Hon kunde precis vända sig om där inne för att slippa backa in. Det var kanske bara dagar kvar nu, med Tuva hade hon varit någon vecka tidig men nu hade hon snart gått tiden ut. 

Ljuset i köket var annorlunda. Jo, nog hade de sagt att det skulle snöa, men det här var ju löjligt. Kunde snön verkligen nå upp över fönstren? Hon tryckte försiktigt upp ytterdörren och kikade ut över ett helt annat landskap än hon gick och lade sig till. Det snöade fortfarande och vinden var hård, det hade drivit långt upp längs söderväggen och fönstren var halvt täckta av snö. Grusgången ner till ladugården där de hade byggt ett utrymme till hönsen, syntes inte längre. Igår kväll var den snöfri. 

Snön piskade i ansiktet som nålar och det stramade över magen. Ett litet spadtag åt gången med skyffeln. Tur att kylan gjorde snön lätt och fluffig. Hon fick äntligen upp den stora trädörren och räddade sig undan vinden och snön. Det var mörkt och luktade fågel. Hönshuset som de byggt genom att dela av en bit av ladugården och bygga till en inhängnad av hönsnät hade de sedan inrett med sittpinnar, reden och vattenkärl. Hon öppnade dörren och gick in. Hönorna reagerade knappt, de var antagligen inte heller så förtjusta i det här vädret, trots att de spenderade sina dagar inomhus under vintern. Hon knackade isen ur vattenkärlen och fyllde på med nytt från slangen. Fyllde på foder, såg till att värmelamporna fungerade. Allt medan hon småpratade med Pärla, Maja, Alma, Lotta och de andra. 

fortsättning följer.....

Mamma

Flickan och hennes mamma sitter på samma plats som igår. De beställer räksallad med handskalade räkor och nybakat bröd. Mammans händer skakar när de lyfter besticken, och hon stirrar rakt ut i luften som att hon inte riktigt är där. Dottern, med håret prydligt uppsats i en tofs, äter som om hon vore på nobelmiddagen. Det ser märkligt ut, ett bordsskick som inte matchar med Mimmi Pigg-tröja och små knubbiga barnfingrar. Som om hon vore uppfostrad vid franska hovet tidigt 1700-tal och bara glömt sin vita peruk och siden klänning hemma. Hon äter några tuggor och lägger sedan ner besticken, torkar sig försiktigt om munnen med servetten trots att ingen smula haft möjlighet att hamna någon annanstans än i munnen med hennes nitiska födointag. Hon tittar länge på sin mamma som fortfarande inte verkar kontaktbar. Mamma bara fortsätter stirra ut i tomma luften, högra handens tumme som drar över vigselringen på vänster hand. Tankarna som vandrar från sådant som måste göras till sådant som hon inte orkar tänka på till sådant som får henne att vilja springa ut på motorvägen och kasta sig framför första passerande lastbil. Trots att hon inte ätit en enda tugga torkar hon sig också försiktigt med servetten innan hon nervöst delar den i småbitar. 

"Ska vi gå mamma?" 

"Jag är inte hungrig mamma."

"Jag vill inte äta mamma."

"Titta mamma jag äter nästan inget."

"Se mig mamma jag äter inte." 

"Mamma."

Nej det finns inga ord för detta, det är därför de aldrig sägs.

Konversation

 "Har du sett att William har plufsat till sig sedan han slutade med hockeyn?" 

"Det där är svårt att göra något åt i efterhand. Bäst att inte hamna där från första början."

"De klarar inte sånt själv, man måste vara där och styra upp åt dem. Föräldraansvar! Eller hur?"

"Det har vi sagt till Malte redan. Den dagen du slutar med din idrott, då är det gymmet som gäller. Minst tre gånger i veckan." 

"Han som var så fin och slank. Han var en riktig tjejmagnet redan på lågstadiet, William."

"Har Albin valt gymnasieprogram än?"

"Alltså du vet ju att han inte har haft det lätt med skolan. Ja det är ju någon sorts bokstavskombination där, det är jag helt säker på. Inget som behöver utredas eller så, men han har ju fått kämpa. Och så är det samtidigt som en sån superkraft, ja att han har ett sånt driv. När det är något han verkligen, verkligen vill."

"Då blir det ett praktiskt program?"

"Han har bestämt sig för ekonomi. Han vill starta företag, och vet du med hans driv så tror jag faktiskt att han kommer att lyckas. Han kan så mycket redan, om kryptovalutor och bitcoin och sånt."

"Malte bestämde sig för natur redan när han gick i femman. Sedan har inget kunnat stoppa honom. Du vet hur han är."

"Jenny sa att William ska gå fordon."

"Det tror jag passar honom fint."

"Ja det blir jättebra, han har ju det intresset."

"Och som jag alltid har sagt, det är inget fel i att gå ett praktiskt program."

"Nej inte alls, det behövs!"

"Visst är det Albin som kommer där borta?"

"Ja men ser du, då ses vi på matchen i helgen! Jag står i cafeterian, så då måste du fika!"

"Då får det vara rullrån i så fall. Nej, jag skojar, såklart vi ses! Får se om jag tar mig hem ikväll först."

"Hejdå då."

"Hej."

2024

Vi öppnar en nyhetssida

Bilder, rubriker som slår emot oss
Orkar inte läsa, swipar förbi

Barn som skjuter varandra på gatan
VI bryr oss
Men vi bryr oss inte på riktigt
För det är inte våra barn
Och inte våra gator

Bostadshus som bombas
Och vi bryr oss
Men vi bryr oss inte på riktigt
För det är inte vårat hus
Och här ljuder inga larm

Stormar som skakar städer
Översvämningar och skogsbränder
Men bryr vi oss verkligen på riktigt,
Nu när det blivit lite billigare 
att tanka bilen igen?

Kanske tror vi att vi ska kunna äta
bakelser
När brödet tagit slut
Att vi kan dricka 
vin
När källorna har sinat
Eller kanske tror vi att allt försvinner

Om vi bara blundar en liten stund

Dåtid

Jag vet att det inte var mitt fel, men det var mitt fel. 

Jag vet att jag var för liten, men jag var samma jag som nu.

Jag vet att jag måste släppa, men jag håller kvar.

Jag vet att livet händer nu, men jag händer då.

Hur gör man "gå vidare"? 

Vem är jag på andra sidan?

Finns jag på andra sidan?

Förlåt. Jag förlåter dig. Jag förlåter mig. Jag kan aldrig förlåta. Jag kan aldrig förgråta.

Blå bär

Ur handen i muggen, ur muggen i hinken. Ur den lilla hinken som rymmer två liter och ner i den stora som rymmer tio liter. Och så börjar det om. Händerna mer och mer blålila eftersom de stora hinkarna fylls. Stövlar som klampar genom riset, en förstärkt byxbak som slår sig ner på en tuva. Ryggar som böjs, munnar som suckar och längtar efter kaffe eller saft. Vi plockar för hand. För att inte förstöra riset, säger mamma. Det tar tid men bären är redan rensade när vi kommer hem med bakluckan full av stora hinkar. Nästan allt ska kokas, syltas, saftas, fyllas i stora höganäskrus och tomma glasflaskor som sköljts med Atamon. Det är ett bra blåbärsår i år. Pappa har gått och tittat på riset hela sommaren, likaså på hallonbuskarna, lingontuvorna uppe på björnbacken. Planerat, funderat. Vi har ont om lingon i matkällaren, det var skralt förra året. Men det vore ansvarslöst att inte ta till vara ett sådant blåbärsår. Vi får klara oss på tre krukor lingon, resten får fyllas med söt och god blåbärssylt. Ingen klagar, alla vill ha sylt på pannkakorna i vinter. Och nästa vinter. 

"Du måste plocka av varje ris ordentligt" säger mamma till Robin. "Vi lämnar inga bär även om de är små. I handen, sedan i muggen. fem muggar till så har du fyllt din hink, så blir det saft och bulle." Robin plockar de största bären från de fullaste risen. Jag går bakom och plockar av. Mamma tittar på mig och vi skrattar och skakar på huvudet. Han är så liten, men snart ska han också lära sig. Plocka av varje ris, i handen, i muggen, i hinken. Min stora hink är snart full. Förra året tömde jag min lilla hink i mammas stora, men i år har jag fått en egen. Solen steker i nacken och jag har skavsår på min högra häl. Nästan alla mina klasskompisar har köpesylt, men det säger jag inte till mamma och pappa. Köpekakor har de också, Ballerina och Singoalla. Vi har veteflätor, hallongrottor och till kalas gör mamma drömmar eller rullrån. Vetebrödet växer i munnen. Jag brukar doppa i saften fast bara när inte pappa ser såklart. Rullrånen växer inte. De frasar som nymanglade lakan i munnen och smakar sött som sirap. Vaniljglass med rullrån och blåbärssylt, det ska jag önska mig till födelsedagen i år. 

En junikväll bland andra

Att jag sitter här och bara insuper sommarkvällen. De sakta dalande maskrosfröna som aldrig verkar ta mark, trastarnas tjatter i björken och ett idogt hamrande någonstans i fjärran. Någon som bygger om, bygger till, bygger ut. Det är ännu inte kallt fastän solen försvunnit bakom träden.  Några envisa myggor inar omkring och blir ibland mat åt småfåglarna och deras ungar i bon och holkar. 

Att jag bara får sitta här, på altantrappen med mina bara fötter och andas i någon minut. Helt ensam med mitt eget, mina tankar och känslor, bara en stunds andrum i vardagen. Livet tränger sig visserligen på en aning i form av blommor som måste vattnas och barnens skratt från studsmattan. Men ändå en stund i relativ stillhet. 

Att livet i den här formen liksom flyter på. Som en stilla å som jag får färdas på ett tag i min lilla barkbåt. Stöta i en sten ibland, kanske kantra men sedan vändas på rätt köl igen och torkas upp av solljuset. En liten liten del i något så mycket större. Så stort att jag inte ens kan försöka att föreställa mig det. Kanske finns det ingen mening i att föreställa sig något större än min egen lilla båt, att leva i det lilla, kanske det är livets mening? Att flyta fram en bit och sedan sakta sjunka ner till botten utan att lämna ett enda spår på ytan. Och vetskapen om att det kommer ske en dag, utan förvarning, utan att jag hunnit förbereda mig.

Ja, för allt detta, vill jag tacka idag. Denna ljuva junikväll som snart förbyts i bök och stök och natt och sömn och sedan en ny dag att tacka för. Tack, för mig.

Studera

Studera mig. Kläm på mina armar, lukta på min andedräkt. Titta noga in i mina pupiller, notera irisens färg. Mät mig, väg mig, räkna hårstråna på mitt huvud. 

Studera mig. Ta reda på allt om min barndom, mitt finniga tonårsjag. Läs min stamtavla och intervjua min mor. 

Studera mig. Djupdyk ner i mina mörkaste rum. Utforska mina rädslor och fobier. Syna min skuld och skam. Analysera min glädje och dissikera min sorg.

Studera mig. Se mig. Känn mig. Älska mig.

Ångra

Ångra

- Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting.   

 Hon bar sin ångest som en tjock vinterkappa utanpå den tunna rosa skinnjackan. Drog fingrarna längs med glasväggen och mumlade tyst för sig själv. 
 - Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting. Det var hans eget fel. Jag ångrar ingenting.
Fingrarna som letar sig som tusenfotingar fram över det spruckna glaset. Långsamt runt hörnet släpandes sina grå sneakers i gruset. Stannar en stund och tittar på mannen som ligger på bänken och sover. ”Hantverkarevägen. Tidtabell finns i appen Din trafik. 
- Jag ångrar ingenting. Jag kommer inte ångra någonting. Jag ångrar ingenting. Han får skylla sig själv. Varför ligger de här och sover ens. Jag ångrar ingenting.

De första solstrålarna når precis över hustaken. Bladet blixtrade till när solen mötte metallen. Hon älskade att se det mörkröda som spred sig över den grå asfalten som en kontinent över världshavet. Hon ångrade aldrig någonting. 

Allan

”Ett djupt andetag och sedan lutar du dig fram bara. Händerna före och sedan kommer resten av kroppen av sig själv. Blunda. Håll andan. Om du bara har rätt vinkel så gör det inte ett dugg ont. Jalla, kom igen nu.”

Små knottror på armarna. Vinden som rufsade om i den utväxta Neymarfrisyren. Badbyxorna som klistrade fast på benen. Det var högre än han mindes det, så långt ner till vattnet och den vassa klippan som sluttade ner i vattnet. Tänk om han inte skulle komma tillräckligt långt ut. Tänk om det fanns något i vattnet, något stort och hårt som en stock eller en stor sten. 

Nej, det måste ske nu. Kusinen Yaseen hade följt med trots att han egentligen hade fotbollsträning på fredagar. Och imorgon skulle han ju åka hit med Miranda och alla de andra från klassen. Det var nu det måste ske. 

”Armarna över huvudet, kom igen ska jag knuffa i dig eller brosh?”

Solen sjönk långsamt ner bakom berget och luften blev kallare och kallare. Han böjde på knäna, sträckte armarna högt över huvudet och lutade sig långsamt, långsamt framåt.

Kanske kommer jag dö nu. Kanske kommer jag dö nu. Nu, nu dör jag. Nu gör jag det. Nu dör jag.  Nu dyker jag. Nu dör jag. Nu. NU. 

Plask.

After hours

Hennes händer. Hennes varma, mjuka händer. Fingrarna som rör sig vant över tangenterna, lite lojt frammanande en melodi. Hon som är den av dem som ska bli något. Den som alla vill spela med, den som alla vill vara som. Vara med. Men nu är hon här, kyrkan ekar tomt, och han sitter bredvid henne på orgelbänken och vet inte riktigt vad han ska säga. Hon har fått en egen nyckel till kyrkan för att kunna öva precis när hon vill, men han har aldrig varit i kyrkan på natten förut. Hon har bara tänt lampan i trappan och den lilla lampan ovanför klaviaturen. Resten av kyrkan är kolsvart med undantag av de gröna lamporna som visar nödutgångar på sidorna. Bara några steg ifrån dem gapar en avgrund som inte verkar ha något slut. Ett fall på kanske fem meter, eller femhundra. Han måste tvinga sig själv att inte titta dit, att inte tänka på känslan av att falla bottenlöst. Hon lyfter hans högra hand till den nedre manualen och drar ut några register. Lägger sina egna händer på manualen ovanför och drar ett djupt andetag. ”Generalbas” befaller hon, och börjar genast improvisera fram en melodi i barockstil till hans baslinje. Och i några minuter upplever han musiken som hon gör, som en fullständig helhet, där det inte finns någon gräns mellan honom själv, instrumentet, musiken och hans medspelare. Musiken fyller hela hans väsen, och allt annat blir oviktigt. Varken mörkret eller det bottenlösa djupet kan skrämma honom nu, och det är som att de svävar högt över världen, utan att någonsin kunna falla. Och han vet att han aldrig kommer uppleva ett ögonblick som det här igen. 

Långsammare

Arvid skakade av sig snön innan han klev in i lägenheten. Han gick med bestämda steg och stor självsäkerhet. Det var bara det sista lilla steget kvar nu av hans grandiosa plan. Snart skulle han sitta på ett plan påväg långt bort härifrån och hans framtid skulle vara säkrad för alltid. Inget kunde stoppa honom nu. Även om någon på kontoret upptäckte att siffrorna inte stämde, så skulle ingen koppla det till honom innan det redan var för sent. Klockrent. Precis som allt annat han företagit sig. Arvid hade alltid sett sig själv som sköldpaddan i berättelsen om kapplöpningen med haren. Visst, han var kanske långsammare än de allra flesta, och han hade aldrig utgett sig för att ha ”många bollar i luften” eller vara ”spindeln i nätet”. Men när han väl bestämde sig för att arbeta med ett projekt, då såg han till att det fullgjordes till perfektion. Ingen tvekan om saken - han var en vinnare. Nu gällde det bara att övertala Estrid, och det skulle inte bli något problem. Han hoppades verkligen att det inte skulle bli ett problem. Det måste alltid finnas en plan B, för ett misslyckande var inget alternativ. I det här fallet var plan B ovanligt obehaglig, för honom själv, men framför allt för Estrid. Han bad en stilla bön att hon skulle låta sig övertalas, medan han fingrade på fiskelinan i fickan på skepparkavajen. - Godkväll Estrid, det är bara jag som kommer på besök. Ska jag sätta på kaffe?

På tåget

Vi kunde inte hitta våran plats, kanske hade vi ingen biljett ändå, så vi gömde oss bland resväskor och köpte vin i bistron. Små små flaskor och små små glas. Utanför sprang natten förbi och landet. Vi verkade inte kunna bekymra oss, fnittrade som små barn och andades tillsammans och när sömnen kom var det redan för sent att sova. Men vi bäddade ändå åt varandra bland ryggsäckar och sovsäckar och en gammal lampskärm med rosa tofsar. Och när vi vaknade var vi nästan genomskinliga och allt hade kunnat rasa så fort och kanske det gjorde det och kanske tog jag min väska och gick av på fel perrong och kanske sågs vi aldrig mer. Eller kanske hittade du biljetterna i innerfickan på din grå ullkappa och så skrattade vi åt alltihop och letade upp plats 35 och 36 i vagn 7 och la upp våra väskor på hatthyllan som vi borde. Och vi flätade samman våra fingrar så att de aldrig skulle kunna släppa varandra. Och vi flätade samman våra liv och våran historia om hur vi möttes på tåget mellan Varberg och Luleå. För att det är sådant man gör på ett tåg.

Det drar kallt nu

Det drar kallt nu

Bäst att täta alla springor

och stänga till

Där ute blåser snålvinden

och kylan smyger på

Det drar kallt nu

Bäst att hålla värmen

och stänga till

Där ute är det stormigt

på ett och annat sätt

Det drar kallt nu

Dra igen dörrn

Stäng till

Det drar kallt nu

Alla dessa moderna apor

Det går nog aldrig att vara riktigt beredd på att se en gorilla med handsfree. Eller en orangutang på longboard med vita converse och en bakvänd keps med bokstäverna N och Y broderade i ett sorts monogram för världens modernaste stad. Det går nog aldrig att vara förberedd på alla dessa moderna apor, men mest förvånad av allt blev jag ändå när en schimpans med solbrillor tagit Bagges plats i Idol-juryn.

(Meningen lyder: "I vilket fall dyker de moderna gorillorna, orangutangerna och schimpanserna upp ur ingenstans." Från boken "Lucy" som handlar om det paleoantropologiska vetenskapsområdets historia)

Kroppsspråk

-Nu är det nu! säger han och tar hennes hand. Den är fuktig och lite kall och hennes arm knottras i den ljumma sommarkvällen. Handen tvekar, drar sig en aning tillbaka och skakar till, knappt kännbart. Kanske har han inte ens märkt det. 

-Nu är det nu! upprepar han och vänder sig om. Hennes ögon tvekar också nu. Blinkar, blundar, släpper en tår till kinden. Den andra handen tröstar, torkar, gömmer ansiktet för hans blick och hans besvikelse. Nu är det nu. Bara nu, och aldrig mer. Nu är det nu som de har väntat på, och just nu tvekar hennes kropp, benen vill inte gå mer, axlarna skakar och munnen. Munnen säger att den inte vill. Munnen tar ifrån henne det nu som hon har väntat på. Munnen, handen, ögonen och benen. Han går. Handen släpper hans så lätt som aldrig någonsin. Han går och hon står kvar. Hon trycker handen mot örat. ”Nu.” viskar den, ”Nu. Är det Nu.”

Efter

Du måste lära känna dina föräldrar två gånger. Först en gång som barn, och sen igen som vuxen. Du tror att de är samma människor men de är inte det. Först kanske du blir besviken, men sen kommer du märka att du älskar dem ännu mer.

När du själv är ett barn ser du dem ur dina ögon. När du lär känna dem som vuxen ser du dig själv ur deras ögon. Kanske är det då du börjar acceptera dig själv. Bara du tillåter det. Bara det inte är för sent.

Minst uppmärksam

-Se dig för!
-Akta bilen!
-Du kan inte gå runt i din egen värld!
Nej inte kunde de förstå, det var långt innan Pokémon Go och Facebook-appen, långt innan smartphones och virtual reality. Ändå hade hon sin egen verklighet invävd i det de andra såg, totalt odigitalt. En hög tall vars krona var hem åt de gyllene prinsesstrastarna. En vattenpöl som kunde vara en portal till den magiska värld där hon styrde vädret med armbandet hon flätat på förskolan. Bilarna som körde fram och tillbaka för att lämna meddelanden mellan de fem kungarikena och därigenom avstyrde ett stort krig.
Hon hade inte tid att se sig för. Hon visste att hon måste hinna uppleva allt, känna och se allt innan det var för sent. Till och med hon som de sa var minst uppmärksam hade sett de vuxnas tomma blickar betrakta den fantastiska världen som fanns runt om dem. Till och med hon hade insett att allt skulle försvinna. Några år till, sedan skulle hennes magiska värld dö bort inför hennes ögon liksom den gjort för alla de andra.

Sandwich

Han har den där bilden i plånboken som Karin tog när de var på Liseberg. Hon förstår inte varför. De visste tillräckligt lite om varandra då för att förälska sig. Nu vet de alltför mycket om varandra för att kunna gå därifrån. Ett känslomässigt gisslandrama. När de stannar för att köpa glass skyndar hon sig att betala, så hon slipper se.

Förlorat

Hans fingrar rör sig snabbt över greppbrädan. Smygande, som om de inte vill att han ska märka vad de håller på med. Då och då låter han ett ackord eller en kort melodislinga ljuda. Klangen är dämpad och varm men tonerna är utdragna och klagande. Den ljusa skjortan hänger som på en galge över hans beniga axlar. Kinderna insjunkna, huden grå och tunn. Ja, han ser sliten ut, som alltid. Men det är något mer också som hon inte känner igen. Som ett skavsår, något som finns där och irriterar och smärtar. Hon sitter i hans karmosinröda fåtölj och halsar ur sitt medhavda presentenvin, ett amarone från 79.
- Man hör aldrig blues nu för tiden, det är synd, säger hon och fokuserar blicken på hans dansande fingrar. Han tittar inte upp. Hon söker en kontakt, eller närhet som en gång har funnits.
- Träffar du fortfarande Jeanette?
Nu tittar han på henne och genom henne som hon alltid har inbillat sig att han kan göra.
- Du måste fan börjar slappna av nån gång. Seriöst, att du inte bara släpper allt. Skit i det nån gång.
Hon drar upp benen i fåtöljen och när hon möter hans blick vet hon att han har sett. Han suckar djupt och tittar ner på gitarren igen.
- Jag snackar inte om att röka på eller nåt. Fan. Jag vet var jag har dig vet du. Se bara nu, så jävla rädd att inte följa mallen.
- Nej jag vet precis vad du snackar om, fräser hon tillbaka. Ska vi ha den här diskussionen igen tycker du det? Jag vet var jag har dig också, kan vi låta det stanna där?
Vinet är tungt, och flaskan fuktig av iskall handsvett.
- Vet du varför vi har den här diskussionen om och om igen?
Han förväntar sig inget svar och får inget heller. Nu är han helt lugn. Det är knappt så att hjärtat orkar slå.
- Det är för att du tror att det handlar om mig. Du tror att vi ältar mina problem. Jag har aldrig haft några problem, okej? Du är fan både blind och döv. Minns du när jag gick med dig till tandläkaren? Minns du när jag skjutsade hem dig efter skolavslutningen? Du har bara stoppat undan allt och gått och byggt dig ett precis likadant luftslott. Fattar du inte varför vi har den här diskussionen?
Gitarren spelar sig själv nu där den ligger bredvid honom i soffan. Han har gått över en gräns nu, den som de aldrig korsat förut och han vet inte vad som finns på andra sidan. Gitarren spelar, matar fram en rytmisk blues som aldrig kan ta slut. Toner som föder varandra, leder vidare mot refrängen men kommer aldrig dit. De har rest sig upp nu, omedvetet. I sitt huvud hör han munspelet och en melodislinga som aldrig kommer spelas. Hennes blick är låst i hans klarblå iris och i tomheten i pupillen som hon aldrig kommer kunna tolka. Per automatik kontrollerar hon pupillens storlek.
- Jag ringer en taxi nu. Tystnad. Hon har frammanat tystnaden och han har nämnt det onämnbara. De har dödat det välbekanta tugget, smågrälandet som de båda kan vila i några timmar.
- Morsan och farsan, börjar han men det finns ingen fortsättning på frasen. Hon häller sakta ut resten av vinet i vasken medan hon pratar med taxibolaget. -Tack för presenten, säger han och får ett ironiskt leende tillbaka. -Ja tack, så snart som möjligt. Femton minuter? Ok.
Han sätter sig ner i soffan och plockar upp gitarren igen. Försöker hitta melodin som han nyss hörde, kanske var det en gammal vän som spelade den i ett annat liv. Ett liv som utspelade sig långt härifrån bland vänner och fester och musik. Ett liv som inte hade nöjt sig med en sunkig andrahandslägenhet och några folköl till frukost. Hon drar på sig stövlarna och kavajen. Nu är hon redan i trapphuset.
- Hejdå vi ses.
- Tre månader.
Hon är påväg nerför trappan. Dörren går inte igen helt, han hör de ekande stegen försvinna.
- Läkaren gav mig tre månader! ropar han från soffan. Ytterdörren går igen.
Han hummar på en melodi medan fingrarna tröstar gitarren som stötvis gråter fram blå toner.
"My baby sister aint comin back."
En ny låt börjar växa fram.
"She drank her wine and now she's gone."
Han sjunger och spelar tills lägenheten fylls med musik.
"If i had a brother like me i guess i would hate him too."
Gitarren sjunger med honom och dansar och virvlar och lägenheten är full av fest och musik och vänner.
"My baby sister aint comin back no more."