Rapport från jorden

Rapport nr 11872

Jag har nu studerat människorna länge nog för att förstå det mesta av deras kultur. Deras framfart utanför själva planeten börjar oroa mig och jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla mig dold länge till. Det är troligt att jag kommer påbörja resan hemåt inom en snar framtid. Jag vill ändå ge mig själv en ärlig chans att lösa gåtan med den mystiska sjukdomen som sprider sig över snart hela planeten och jag tror att jag är nära ett genombrott. Jag börjar äntligen se sambandet nu mellan sjukdomen och de små väskorna med plastbitar i. Här följer en redogörelse för mina slutsatser hittills:

De enda symptomen på sjukdomen tycks vara att kroppen sväller. På vissa individer är sjukdomsförloppet mycket långsamt, medan det på vissa tycks vara skenande. Tydligen så är det viktigt att den sjuke får i sig stora mängder medicin, och här tycks sambandet mellan plastbitarna och sjukdomen komma in. De sjuka tilldelas ett visst antal plastkort, utifrån vilka kriterier vet jag ännu inte. Plastkorten berättigar till en viss mängd medicin som de sjuka köar för att hämta ut på olika faciliteter. Ofta bildas enorma köer för att få tag på läkemedel.

Vad jag kan se har sjukdomen spridit sig till i stort sett hela planeten nu, trots den karantän som tycks ha rått under en längre period. Även inom karantänområdena finns friska individer, antagligen för att sköta om de sjuka. De friska tycks också äta mediciner, kanske i förebyggande syfte?

I små områden på vissa kontinenter verkar människor ännu ha klarat sig undan epidemin. Där finns inga läkemedelscentraler och människorna kan ännu inta vanlig föda. Människorna i de områdena har inte heller några plastbitar.

Detta är det enda samband jag kan se, så jag tror att jag i alla fall är på rätt väg. Men som sagt vill jag gärna stanna ännu en tid för att säkerställa mina resultat. För ytterligare bekräftelse sänder jag tillsammans med min rapport ett friskt och ett insjuknat exemplar. Jag hoppas att människan har förmågan att överleva nanosömnen så att våra läkare kan få undersöka dem. Jag kommer vänta ivrigt på resultaten.

Slut på rapporten.

Stofiler, stofiler, stofiler

Jag näst intill ramlade in i lägenheten klockan halv nio med en pizzakartong balanserande ovanpå en hög med post och med portföljen och en kasse från ICA i andra handen. Maten skyfflade jag in i kylskåpet, men resten fick ligga kvar på hallgolvet. När jag dök ner i soffan och äntligen fick en bit av den efterlängtade, men vid det laget iskalla, pizzan, var det som att allt bara rann av mig. Hela veckan hade varit likadan med sent kvällsjobb och knappt någon tid att ta lunchrast eller gå på toaletten. Vi gick som vanligt runt och var irriterade på ledningen som inte valde att ta in mer folk före deadline, men det spelade ingen roll i det stora hela. Det som skulle göras måste göras, och det måste göras av oss. Jag hade snart tryckt i mig halva pizzan när jag var tillräckligt mätt för att kunna titta upp på tv’n och greppa dosan. Nu skulle det verkligen sitta gott med en bra film eller spännande serie. Jag behövde få slappna av mer än något annat. På ettan möttes jag av Leif GW Perssons släpiga röst och slappa, hängande kinder. ”Den här utredningen är under all kritik alltså. Jag förstår inte hur det här har kunnat undgå polisen.” Nej. Tvåan. Jan Guillo sitter i en soffa och viftar med armarna medans han pratar. Han skrattar och ser glad ut, nästan självgod. Nej. Fyran. Vad är det där för gubbe nu då? Jahaja, det är filmtips med Nils-Petter Sundgren, mannen som har rynkor på rynkornas rynkor. Han hyllar en film som jag aldrig kommer att se och en skådespelare som jag aldrig hört talas om. Jag slår av tv’n och slukar den sista pizzabiten. Lika bra att gå och lägga sig, vi måste vara på jobbet före sju imorgon bitti. Efter lunch är vi klara med projektet och jag kan ta en tidig eftermiddag. Jag tänker åka förbi en tv-handlare och skaffa mig fler kanaler. Helst några utan gamla stofiler.

Om att vara populär

Tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man slapp vara ensam. Sofia du som är så snäll visst kan väl Angelica få sitta med dig sa fröken och alla visste att snäll betydde ful och att de satt där i hörnet inte för att de var snälla utan för att de var fula. Töntiga och lite äckliga. Och jag hade bänken brevid Jennifer som tuggade Jenka i smyg till och med på gympan och hade en brorsa som gick i högstadiet och körde moppe. Ja det är tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man fick vara med på listan med de snyggaste tjejerna. Vi brydde oss inte om den där listan som killarna skrev i klassen nej vi brydde oss inte så länge vi fanns med och det visste vi att vi gjorde. Men det är tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man fick vara med om ett och annat. Fick vara eftertraktad ja kanske till och med lite älskad och när killarna drog med en in på toan var man speciell och hade nästan lite bröst och långt hår och de gjorde som de gjorde de var bara pojkar, eller hur? Och det är tur att man var populär i skolan i alla fall och fick åka moped med Jennifers brorsa och känna vinddraget och lukten av hans skinnjacka och sminka sig och dricka folköl bakom biblioteket och tjuvröka. Hångla med nån kille som inte visste vad man hette men visst tyckte han om mig eller hur och komma hem för sent med röklukten i kläderna och munnen. Tugga Stimorol och smyga bakvägen. Blanda pappas whisky med vatten och tro att han inte märkte något halsa höger vänster med Sprite och låtsas att det var gott. Ja jävlar vilken tur att man var populär i skolan men inte fan skulle jag göra om det.

En synvilla

Så skön som en dag

Så stark som en björn

Så het som glöd

och så levande som ett barn

Inatt blir jag din

efter dansens virvlar

Bland midnattsdimmor

i trollsk sommarnatt

Jag njuter som den som vet

att allt snart har ett slut

Imorgon är allt blott en villa

och jag vaknar tidigt

brevid den gamla vanliga Per-Olof

och vandrar hem ensam

i den gamla vanliga världen

Utan titel

Det är lika mörkt som i källaren där du som barn blev inlåst av misstag en gång. Fingrarna drar längs med väggen. Det är skrovligt. Kallt. Ibland får du en vattendroppe på fingret. När du stoppar det i munnen känner du en smak av avslaget mineralvatten. Varje försiktigt steg genljuder runt om dig som i en kyrka. Ibland stöter du emot en sten med foten, den är liten, bara lite större än gruset på uppfarten där hemma. Någonstans långt borta hörs ett porlande, skvättande, droppande. Lukten är inte unken, men inte långt därifrån. På dina armar står håret rakt upp, din t-shirt räcker inte långt här inne. Utanför lyser solen och de andra i gruppen ligger och gassar på stranden. ”Varför gör jag det här?” tänker du, fast du vet svaret. 

Oreda

Det var dags nu att ta tag i oredan. Försöka sortera och se vad som skulle vara kvar, och om det fanns saker därinne som rent av kunde skada någon. Hon ville inte ta hjälp av någon, fast hon visste attde kanske skulle underlätta. Ville inte att någon annan skulle vara där inne och rota. Hitta saker som hon inte ville visa någon. Men vart skulle hon börja? Så många tankar, minnen, känslor och funderingar, att hon knappt visste vad som var hennes eget längre. Det behövde klaras ut och analyseras. Hon hämtade en gammal skrivbok och satte sig vid köksbordet. La ihop tidningarna till en hög, räkningarna till en annan, och så tog hon tag i närmaste lösa tråd och började nysta. ”Jag önskade alltid att du skulle orka älska hela mig, inte bara de bitar som jag själv redan visste var älskvärda. Att du hade kunnat älska hela mitt röriga jag, mina omanglade lakan och min utväxta frisyr. Det var min första önskan, min vilja, mitt eget....