Oskuld

Först sades det att vi förlorade den när Palme blev mördad. Ett helt folk som aldrig mer skulle bli sig likt, ett land som inte längre kunde klä sig i vitt.
Sedan var det när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften mitt i centrala Stockholm. Nu hade vi verkligen förlorat den.
Eller var det när Mona köpte Toblerone, eller i och med den där polischefen som köpt sex?

Vi svenskar måste ha rekord på att förlora oskulden flest gånger!

Resultat

den. 

den som söker. 

den som finner. 

dem. 

dem som älskar. 

är inte alltid ute efter resultat.

Den snällaste elakheten

När allt rasade runt omkring dem, hade de i alla fall varandra. De satt på bryggan en kväll och han var tretton år och ville så gärna kyssa henne. Då sa han det som hon alltid skulle minnas som den snällaste elakheten eller kanske den elakaste snällheten.

"Jag tycker inte att du är äcklig i alla fall." Han sa det med eftertryck så att hon skulle veta att det var sant. "Alla andra killar i klassen tycker att du är äcklig men jag vill vara med dig i alla fall."

Hon sträckte på foten så att den precis nådde vattenytan. Han skulle inte få kyssa henne idag heller.

Mormors köttbullar

Hemma hos mormor var köttbullarna alltid hemlagade, och alltid med stora lökbitar i. Jag hatade de där köttbullarna lika mycket som jag hatade den slemmiga klimpen och köttsoppan med sega bitar av kokt kött i. Det var inte sån mat som mina vänner åt hemma hos sina mor och farföräldrar. Där var det potatisgratäng och fläskfilé, grillad kyckling och ballerinakex. Köpekakor, som mormor sa. Inte föraktfullt på något sätt, men det var inget för oss. Lite finare, något som man kunde unna sig till fest. Inte till vardagsdoppet, då var det veteflätan som gällde. Jag brukade ta bort kanten och göra en boll av bullen. Sen bakade jag den som en prilla tills den var som en degklump. Jag tuggade fem gånger och svalde sedan hela klumpen. Köttbullarna däremot var svåra att få ner. Mormor blängde på min lilla hög med lökbitar på kanten av tallriken och så kom en sån där syrlig kommentar om hur det var när hon var barn. Om ransoneringskuponger och vattenchoklad och om första gången hon åt en banan. Jag saknar de där köttbullarna numera, när jag ser mamma scans torra rulla runt i stekpannan. I en låda i källaren ligger mormors recept. Någon gång ska jag pröva det.

Syskonlimerick

Efter inspiration från Kalle Byx blogg  måste jag bara göra en syskonlimerick! Det är en sån härlig utmaning med en limerick, man ska liksom få ihop det på en ganska kort text...

En morgonpigg bror ifrån Björna,
han städa så tidigt på mörna.
Hans syster fick spel,
"Han har nog nåt fel!
Jag har hellre smutsen i hörna'."

En sorts omsorg?

Jag tror inte att du vill att jag ska bry mig om dig mer, men jag kan inte låta bli. Du stänger in dig med dina livsstilsmagasin och din nya chica stil som jag inte alls förstår mig på, låter du mig veta på telefon. Du ringer förresten inte längre, du skickar ett mms från någon krog eller café där du hänger med dina vänninor. Unga vackra pojkar, exklusiva drinkar och en väska från Louis Vitton. Allt det som du aldrig kunde få när pappa var med. 

Jag undrar ibland om du saknade det här livet då, om du någonsin varit lycklig. Om sommarstugan, släktträffarna och mazarintårtorna någonsin var nog för dig, eller om du hemligt, långt inom dig alltid har längtat bort. Jag undrar ibland om du ångrar dig. Om du ångrar oss, pappa och mig. 

Jag tror inte att du vill att jag ska ringa mer, men jag ringer ändå. Kanske vill du helst bara få flashiga mms med bilder som visar mina söta barn och mitt lyckade liv. Kanske vill du bara att jag ska bekräfta att du gjorde rätt val, och att det gjort mig starkare. Ibland låter du lite trött när jag ringer, sliten. Men kanske är det som jag inbillar mig bara. Jag försöker prata med dig om pappa ibland, och det är då du lägger på. Inte så att du slänger luren i örat på mig, nej det är bara det att du alltid har en väldigt bra ursäkt just då. Du har en taxi som väntar, en tid hos frissan eller väntar ett samtal från någon Paul. 

Du tror kanske inte att du är viktig för mig längre, men det är fel. Det känns viktigt för mig att få prata med dig om pappa. Det är en pusselbit som saknas, något som ligger och gnager. Innan jag somnar kan jag ibland höra er två prata i bakgrunden, om något vardagligt, som bensinpriset eller kärnkraften. De nätterna sover jag så gott.

I all enkelhet

En skiva bröd. Ett lager smör. En skiva ost. En bit gurka. Ett glas mjölk. Lite vågskvalp. Soluppgång över havet. Nakna fötter på varm veranda. Frukost i all enkelhet.  

En vass tunga

Hon synade de båda pojkarna uppifrån och ner. Ja, jag tror till och med att hon såg på dem över glasögonkanten, precis som en gammeldags skolfröken. De var riktiga tuffingar ute på rasten, men inför hennes blick krympte de. 

-       -   Jaså? Det passar sig att komma nu. Kände herrarna bara en akut kunskapstörst eller har möjligen kiosken brunnit ner?

Hon hade sannerligen en vass tunga, fröken Adolfsson. En gång ryktas det att hon skällde ut rektorn mitt i matsalen. Ingen vågade säga emot henne.

Beundran

Ditt hår. Ditt mjuka, vackra hår. Min hand vill inte lämna ditt hår. Min hand vill stryka sakta över ditt hår medan du sover, och mina ögon vill aldrig vila. Mina ögon ser på dina ögon, dina ögonlock där jag vet att dina mörka, pigga gömmer sig i trygg dvala. Dina ögon, dina vackra, oskuldsfulla. Jag vill aldrig att de skuggas, grumlas. Som du är just nu. Just i detta ögonblick. Dina händer lena, mjuka, ditt babyhull och dina runda kinder. Innan gängligheten, innan trädklättringen. Innan trotset och långt innan moppen. Så ska jag alltid minnas dig, så ska jag alltid dra mig till minnes, när du snarkade tyst i den lilla sängen. När du växer, när du stretar och sliter, separerar dig från mig. När det är tungt och svårt, och när du vill bort. Då ska jag alltid minnas just detta ögonblick. Den här kvällen i maj, när du somnade i mitt knä, mitt i bolibompa.

Ansvar

Jag förstår inte vad som var tanken med det här. Den här gruppen individer som jag övervakar. De är helt omöjliga att styra och allt de gör är galet och kontraproduktivt. De ger sig på varandra och förstör platsen de bor på. Varken insektssvärmar, skyfall eller stentavlor har gjort någon nytta. Fortsätter de på det här sättet blir det snart inte mycket kvar av dem. Och inte blir de lyckligare heller, trots allt jag gett dem. Vackra vyer, exotiska djur, fantastiskt goda frukter för att inte tala om njutningsmedel som musik och konst. Jag börjar tro att någon på huvudkontoret hatar mig och snart orkar jag inte försöka mer. Varför blev den här planeten mitt ansvar?