Hemma hos Mia och Lisbeth, 3/10 2010

Det var Lisbeth som öppnade i en rutig sommarskjorta och ett par slitna jeans. Hon hade stylat håret så det stod rakt upp och hon såg glad ut. Mia satt i soffan med benen i kors och hennes färgglada tunika bredde ut sig över låren. När Patrik klev in i lägenheten vinkade hon lite, men sa inget. På bordet i köket stod resterna efter deras middag. Det var en klassisk japansk dukning med bambumattor, fyrkantiga tallrikar och små sojaskålar. Burken med syltad ingefära och wasabituben skvallrade om att de hade ätit sushi, Mias favoriträtt. 

-Vem vet när det blir sushi nästa gång? fnissade Mia tyst inifrån vardagsrummet. Jag tänkte att jag måste passa på.

Patrik satte sig brevid Mia i soffan och Lisbeth satte sig på andra sidan. Tjejerna var helt klart uppspelta inför det som skulle komma att ske och tittade förväntansfullt på honom. På bordet framför dem låg en liten plastspruta av den typen som man använder när man ska ge små barn medicin. Brevid den stod en plastmugg som fick Patrik att associera till urinprov, svettiga sjuksköterskor och gamla farbröder som luktar snus och liggsår.

-Måste jag göra det här? Kunde jag inte ha fixat det hemma och tagit med?

-Det måste vara färskt förstår du, svarade Lisbeth. Annars kanske det inte funkar.

Hon såg illmarigt på honom, men Mia såg nervös ut.

-Har du ångrat dig? För det är helt ok i så fall. Du behöver inte göra det här.

Nej, det var inte ok, han såg det i Mias ögon. Hon var hans äldsta och bästa vän, och det fanns en anledning till att hon hade bett just honom. Det var helt tyst nu, förutom ljudet av Lisbeths hand som strök sakta över Mias rygg. Till slut reste sig Patrik upp och tog plastmuggen.

-Jaha. Då var det dags då.

Han log snett och försvann in på toaletten. Det hade känts konstigt att göra det inne i deras sovrum. I soffan hade Lisbeth lagt armen om Mia, som kröp ihop som ett litet barn.

-Nu är det dags.

Lisbeth svarade inte, bara kysste hennes hår och strök hennes arm.

-Fixar vi det här då? Tänk om vi får en med ADHD eller nåt.

Lisbeth log, men svarade fortfarande inte. Mia var den mest oroliga människa hon kände, ändå så fixade hon allt. De satt tysta tills Patrik kom tillbaka. Han var lite röd i ansiktet och skjortan hängde utanför. Han höll upp den lilla plastmuggen.

-Vart ska jag... öh, jag ställer den här...

-Jag kan ta den.

Mia studsade upp ur soffan och tog muggen ur hans händer. Tjejerna väntade i hallen medan han tog på sig skorna innan de fnissande smög in i sovrummet. Patrik hörde deras röster en bit ner i trappuppgången. När han kom ut bländades han av en varm höstsol. Han satte sig på motorcykeln med en konstig känsla i kroppen, men när han kom ut på motorvägen blåste den bort med fartvinden.

Komplicerat

-Det är lite komplicerat, säger hon undflyende. Han svarar på klingande Lulemål.

-Det e väl int nå komplicerat? Du vill int träff mej mer bara.

-Nej, nej, så är det inte alls, det har inte med dej att göra. Jag behöver bara lite tid för mig själv just nu.

-Äsch då, jag vet väl att ja int e nån skönhet. Int e de nå konstigt eller?

Hon suckar och lite besvärat och vrider händerna ur hans.

-Nej men det är inte du, jag lovar, det har inte med dej att göra!

-Så du har träffat en ann då?

-Nja.. det är som sagt lite komplicerat.

Han rycker på axlarna och reser sig från bordet.

-Ja, jag älskar dej int om du nu trodd de. Så de kanske int behöv bli så komplicerat.

Något fläckigt

Du tror att du är en häftig kille. Att du inger respekt när du kommer in hit med ditt gäng och viftar med knivar och pistoler. Du tror att vi beundrar dig, att vi åtrår dig. Att ditt sätt  är oemotståndligt och din uppenbarelse gudomlig. Att det finns något annat än rädsla i barnens ögon när de ser efter dig på gatan. Som du rör dig, som du går. Som om du ägde inte bara gatan utan världen runt om dig. Som om du var oövervinnerlig, onåbar. Du domderar och styr över dina vänner, skäller på servitrisen på cafét och svär åt din mamma i telefon. Du tror att du är något. Jag ska säga dig vad du är. Du är en skamfläck.

Befriade

Så nu står vi här. Befriade från hemmets bojor. Från tusen och tusen år av förtryck, från nedvärderande gentlemannamanér och kyskhetsbälten. Från behåar och kvinnofällor.  Förväntningar och ideal.

Vi är fria nu, systrar! Vi kan bli ingenjörer, piloter och presidenter. Köpa massagestavar och visa fittan i TV. Vi kan lämna barnen på dagis och jobba till klockan sex. Köpa hushållnära tjänster och vänsterprassla.

Så nu står vi här. Befriade. Men varför hör jag inga jubelrop?

Skymning

Det var dagen då alla kepsar flög i vattnet. Barnen envisades med att stå på bryggan, trots vädret, med sina rufsiga kalufser och metrevarna som böjdes som pilbågsträngar i vinden. När de somnat i husvagnen och vinden mojnat satt vi kvar vid elden och pratade sådär som man kan göra när man är långt från civilisation och vardag. ”Vi oroar oss för barnens kroppar när vi egentligen borde oroa oss för deras själar” sa någon. ”Vi lindar in dem i bubbelplast och tar på en hjälm så fort de går utanför dörren. Sedan lämnar vi dem vid cartoon network och låter dem mobba ihjäl varandra i mellanstadiet.” Vi lovade att börja leva. Att inte falla in i ledet igen. Att ta tillvara tiden, baka med barnen, hämta tidigare från dagis och köpa ekologiska grönsaker. Det här skulle bli den första dagen i resten av våra liv.