torsdag 29 december 2011

Gymnasieklass


Det var alltid några som fördummade sig. Räckte upp handen och sa ”vadå, jag fattar inte?” fast de kunde alla svar egentligen. Kanske var det sexigt eller så. Jag vet inte så noga jag var aldrig en av dem. Kanske tyckte de att deras långa hår som svängde fram och tillbaka i den där hästsvansen skulle räcka eller trodde de bara att det var vad som förväntades av dem? Jag var den som blev tillsagd av fysikläraren att vara tyst så att någon annan kunde få svara fastän ingen annan kunde. Jag var inte sexig eller så, men jag var smartare än alla killar.

onsdag 12 oktober 2011

Dans


Det var inte stegen som var svåra egentligen, hon hade tränat och tränat och de satt verkligen i fötterna som ett rinnande vatten. 1, 2, 3. 1, 2, 3. När hon svävade fram själv över golvet i vardagsrummet var det som att hon aldrig gjort annat. Det svåra var att göra det tillsammans. Hans takt och hennes. Hans fötter som liksom var i vägen och gjorde så att hon snubblade och verkade klumpigare än hon kände sig. Hans händer som alltid blev lite svettiga när de skulle till och dansa. De annars så fasta, varma och trygga händerna som helt plötsligt höll i henne som om hon hade varit en pestsmittad iller. Hon räknade högt. 1, 2, 3. 1, 2, 3. Ändå rörde sig hans fötter i en egen värld, helt separerad från resten av hans kropp. Hon räknade lite högre. 1, 2, 3. Snart är det bara tre veckor kvar till bröllopet. Skärp dig nu! Du såg väl hur vackert det var när Patrik och Sanna dansade brudvalsen? 1, 2, 3. Klumpfötter och svetthänder. 1, 2, 3. 1, 2, 3. Svärmödrar, fastrar och kusiner. Tager du. Tager du?

lördag 20 augusti 2011

Ett välkommet förslag


Det var klockan kvart över fem på en onsdag som jag rusade genom korridoren för att hämta pärmen med treornas nationella prov från arbetsrummet. Arbetslagsträffen hade dragit ut på tiden och jag var redan sen till dagis. Leo och Ella stod förmodligen och hängde på staketet tillsammans med fröken Anders som väl förmodligen ville låsa och gå hem. Jag hatade att hämta mina barn sist på dagis och det var därför jag skrev fem över fem på schemat trots att jag egentligen visste att det var en fysisk omöjlighet. 

Halvvägs till arbetsrummet mötte jag naturligtvis Hasse och han ville såklart diskutera Anton, en strulputte utan dess like som vi delade ansvaret för i vår gemensamma mentorsgrupp. Hasse var en gammal räv, respekterad av alla och dessutom långsur. Jag hade under de tre år som jag nu jobbat på skolan ännu inte vågat säga nej till honom helt oavsett vad det rörde sig om, och det blev samma visa den här gången. Till slut hade jag utöver rättningen av svenskaproven dessutom tagit på mig att kontakta hans föräldrar, som självfallet hade olika telefonnummer och vägrade prata med varandra, samt att se till att rektor och kurator fick hans nya IUP innan morgonmötet nästa dag.

När jag hade hämtat pärmen, kopierat IUP’n och lagt den i rektorns och kuratorns fack som dessutom var på två olika våningar i skolan, sprungit tillbaka till arbetsrummet för att släcka lyset, gått till bilen och sedan tillbaka till arbetsrummet för att kolla att det verkligen var låst och sedan till bilen igen var klockan tjugofem i sex. När jag hade startat bilen och kört ut från parkeringen ringde jag dagisfröken Anders och förklarade situationen. ”Ursäkta och förlåt jag är påväg, jag kommer när som helst bara jag kommer förbi de förbannade trafikljusen men jag är så ledsen, hälsa Leo att jag kommer snart, jättejättesnart!”

Under den korta bilfärden gick jag igenom innehållet i kylen hemma tyst för mig själv. I vanliga fall brukar vi planera veckans mat och storhandla varje tisdag när vi båda slutar tidigt, men den här veckan var ett sånt där gyllene undantag på alla sätt och vis och Ella hade haft kikhosta i tre veckor och alldeles precis blivit frisk. Både jag och Stefan hade haft såpass mycket att ta igen efter att ha vabbat nästan konstant den senaste månaden så att det bara inte hunnits med. Nu såg jag framför mig hur jag stod och stekte en burk fiskbullar tillsammans med lite överbliven potatis och serverade det hela med en tvivelaktig brunsås och några mariekex och hur vi alla somnade framför bolibompa i enda hungrig och lite illamående hög i soffan. Då pep mobilen till i fickan. Mina ögon tårades faktiskt på riktigt när jag läste följande:

”Jag fick igen 200 spänn som Jonte var skyldig. Pizza idag? Puss puss”

Leo och Ella älskar pizza. Ikväll skulle jag bli den bästa mamman i världen igen.

fredag 19 augusti 2011

God Jul


Det var i mellandagarna det hände. Inget illa ment, men jag förstår faktiskt folk som inte vill träffa sina släktingar i julhelgen. Själv hade jag firat med systrar och mostrar och mamma och pappa och ett gäng äkta män som så fort julmaten var undandukad började snegla på klockan och fingra på bilnyckeln i fickan. Allt medan systrarna och mostrarna stökade och pysslade och lekte tjocka släkten. Berömde andra för att själva få beröm, klubben för inbördes beundran kallas det visst. ”Dina köttbullar var fantastiska i år!” ”Men tack kära du, du hade då lyckats utmärkt med revbensspjällen, som alltid! Och Mias sillar – mums!” Tomten kom och gick och de äkta männen försökte försvinna i sina fåtöljer och soffor medan svettdropparna letade sig längre ner för deras pannor och halsar och en bismak av kryddpeppar och lök gjorde sig distinkt påmind i bakre delen av munhålan. Samarin, stimorol och en redig sup, det var vad som rörde sig i deras tankar.

Men nu var allt detta över och jag sprang som alla andra medborgare fram och tillbaka över gator och torg för att tjäna några kronor på att köpa något jag egentligen inte behövde. Shoppinglogik. Det var då det hände. Och var det något jag inte alls förväntade mig den tjugoåttonde december mitt på gågatan i Härnösand så var det detta. Det började med ett dovt mullrande, som åska mitt i smällkalla vintern. Jag såg hur människor runt omkring mig började titta på varandra frågande. Så kom skalvet, och det var svagt till en början, knappt märkbart. Sedan kom det andra, som var betydligt starkare och bokstavligen skrämde skiten ur oss allihop. Jag hörde glas krossas och började springa mot min bil som var parkerad vid domkyrkan men insåg snart att jag var påväg åt fel håll de en stor klunga människor kom emot mig, skrikande i panik. Jag höjde blicken och fick syn på en gigantisk rökpelare precis utanför Apoteket. Allt skakade kraftigt nu och helt plötsligt öppnade sig asfalten i en bred spricka som genast drog med sig ett par parkerade bilar. De bara försvann. Förstenad av fascination och skräck stod jag kvar och såg hur sprickan delade sig i två och växte upp längs Köpmannagatan. Inte förrän det började fräsa och välla upp magma ur hålet fick jag fart och drog med mig mannen som stod närmast brevid mig i samma frysta position som jag själv nyss lämnat. Vi följdes åt över bron till fastlandet och först på McDonalds parkering vågade vi släppa varandras händer. Han såg mig i ögonen och sa helt allvarligt ”Jag tror att du har räddat mitt liv”. Sedan försvann han i tumultet och jag har inte sett honom sedan dess. 

Vi blev lotsade av den lokala räddningstjänsten in i bussar och kördes upp till Statoil norra där vi lämnades allihop. Några grät och andra försökte trösta. De allra flesta ringde flera samtal med mobilen och någon hade kontakt med en anhörig som fortfarande befann sig på ön. Mullret var fortfarande öronbedövande även på långt håll och vi var flera nyfiket skräckslagna som tog oss över E4:an för att hitta en högre plats där vi bättre kunde se vad som hände. Ett tiotal av oss lyckades via en stor snöhög ta oss upp på taket på Bilbolaget där vi stod som hypnotiserade och såg hur vattnet bubblade och fräste och röken nästan helt och hållet dolde det underliga skådespel vi skulle få bevittna. Tillsammans med dessa helt okända människor stod jag där på taket och såg hur Härnön och hela min barndom brutalt drogs ner i havet som ett modernt Atlantis. Det känns ännu overkligt när jag berättar om det och jag minns hur jag svor tyst över att påsen med den skitsnygga koftan som jag fyndat för halva priset på MQ stod kvar mitt på Nygatan där jag bara någon timme tidigare förmodligen räddat livet på mig själv och en okänd man från Härnösand.

Här är mina favoritord på M som jag gav mig attan på att använda allihop!

Mums, Magma, Mellandagar, Medborgare, Munhåla

torsdag 18 augusti 2011

En skogspromenad


Blåbärsris
Blåbärsris
Blåbärsris
Blåbärsris
Granar och tallar och mossa och barr
och lite mera blåbärsris





Hjärnforskare menar att alla människor mår bra av att vara i skogen eftersom det är den miljön våra hjärnor är anpassade efter. Affärer, stadsmiljö, kontor med massa datorer osv gör våra hjärnor trötta och överarbetade med mängder av stimuli. En hjärna i vårt moderna samhälle får mer stimuli på en vecka än stenåldershjärnan fick under hela sin livstid. Trots att det är samma hjärna. Skogen erbjuder en tillräckligt enformig miljö för att vi ska klara av att slappna av och stänga hjärnan en stund.