måndag 29 april 2013

Minnen

(Redigerad 30/4 ca 01.00)

Ibland kom det över honom, om nätterna. Alla de som han inte kunde rädda. Deras ögon, skriken, och känslan av att kroppen tog över och inte ville något annat än att sätta sig själv i säkerhet. Hur benen hade gått iväg med honom, tagit sig ut på något sätt utan en skråma. Lite sot på jackan som han knövlade ihop till en boll och tryckte in i sopnedkastet.

Polarna dunkade honom i ryggen och upprepade gång på gång vilken tur han hade haft. "Fan vad bra gjort, Micke. Fan, vilken jävla tur du har haft." Änglavakt, sa morsan. Han försökte känna den där känslan, tacksamhet, kanske. Förstå att han faktiskt hade kunnat dö. Att livet hade kunnat ta slut, men att han hade fått en chans till. Det var för overkligt. Trots allt som hänt kände han sig odödlig, körde lika okynnesfort med MC'n. I morgonsoffan på TV4 satt en av de två unga tjejerna som också hade överlevt branden. Hon var tanig med ljust, spretigt hår och hade ett par blommiga gummistövlar. "Jag ser livet på ett helt annat sätt nu." Hennes ögon var kaxiga och mörkt tallbarrsgröna. Trots att hon såg rakt in i kameran var det något skört över henne som fågelungar och kristall. "Varje morgon vaknar jag och är tacksam för dagen, liksom. Det är verkligen så. Inget ont som inte för något gott med sig."

Rösterna om natten var verkligare. Han brukade gömma huvudet under täcket och blunda. Ändå lämnade de honom inte. Vilka som hade varit kvar där inne skulle han aldrig få veta. Vilka de skulle ha blivit. Där fanns läkaren som skulle hitta ett botemedel mot en cancerform han skulle drabbas av i femtioårsåldern. Där fanns fotbollstalangen som skulle ta GIF Sundsvall hela vägen till allsvenskan. Och den enda kvinna han någonsin skulle kunna älska. Kanske. Kanske fanns det barn. Det var alla kansken som inte ville lämna honom. Alla kansken som skrek och sträckte ut händerna mot honom. I drömmen hade de förvridna, smala armar där det brända skinnet hängde i flagor från svartbränt kött och de förkolnade benpiporna stack ut som grenar ur ett skatbo. Kanske. Kanske om han bara hade vänt sig om. Ifall benen inte hade haft så bråttom därifrån.


fredag 26 april 2013

Den efterlängtade



Det var en onsdagseftermiddag när Sara kom hem och hittade brevet. Jonas hade tagit in posten och lagt den i en lite för prydlig hög på köksbordet. Han hade väntat, såklart. Överst låg det stora kuvertet med röd logga längst uppe i hörnet. Bilden av en vuxen och ett barn som liksom smälter ihop till ett, bildar varandras konturer. Hon vägde kuvertet i händerna och klämde på det. Det var tjockt. Hon vågade inte hoppas. Ändå kunde hon inte hindra den pirrande känslan i kroppen, overklighetskänslan som spred sig från händerna upp genom armarna och skuldrorna. Det här var något annat än att kissa på en sticka och vänta på det andra strecket trots att hon kände i hela kroppen att det aldrig skulle dyka upp. Nu var det på riktigt, hon kände det, hon visste det. Händerna började skaka okontrollerat och hon ropade högt på Jonas. ”Kom! Kom, kom, kom, kom! Annars öppnar jag det själv!” Han kom in i köket med sitt skeva leende och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. ”Det är säkert bara någon blankett som vi har glömt att fylla i.” Hon kunde inte stå still längre, studsade nervöst på tårna medan han sprättade kuvertet. Hans händer var lugna men ögonen avslöjade att han tänkte samma sak som henne. Nu var det dags. Nu var det äntligen deras tur och nu skulle deras längtan få landa. Allt annat skulle flyta förbi, rinna som en bäck om våren och skölja bort allt gammalt grus och damm. De var hela nu, en hel familj snart, kanske bara månader kvar. Känslan i kroppen sa att innehållet i kuvertet skulle förändra deras liv för alltid. Ändå var han inte ett dugg beredd när han fiskade upp pappret med den faxade svartvita bilden. De stora ögonen. Det släta, svarta håret. Han hade inte ord för det han såg, bara höll upp bilden mot Maria. Tårar föll som inte orkat falla på mycket länge. Tårar som sköljde bort allt det gamla. Tårar som var starten på något nytt.

söndag 14 april 2013

Marknadsanpassning

- Nej, men du vet solidaritet, det är hemskt hög efterfrågan på det just nu. Och utbudet är inget vidare heller. Hemskt dyrt nu för tiden. Fruktansvärt, eller hur? Gratis? Jo, det är klart att man önskar det vore gratis. Det var väl liksom själva tanken från första början. Men nu är det som det är. Förresten skulle det kanske hjälpa om du marknadsförde ditt behov lite bättre. Du vet, det är förbannat tråkigt att bara stå där och be om lite solidaritet. "Hjälp mig, jag är så fattig, jag behöver pengar, bla bla bla...." Du måste sälja in dig själv lite bättre, skaffa en schysst story, du vet! Förresten vet jag en riktigt bra coach som kan hjälpa dig med det. Här, ring det här numret. Sen skickar du fakturan till Arbetsförmedlingen. Pappa staten betalar, vet du! Alla har rätt till en coach. Det är väl solidaritet om något!

fredag 12 april 2013

En natt tillsammans

Hon var en byggkloss och han var en boll. De hade sneglat på varandra i leksakslådan, men så fort de närmade sig varandra studsade han bort mot hennes hårda kanter. Hon var kantig, han var rund. Hon var hård, han var mjuk. Men så en kväll hände det. De blev båda kvarglömda på bilmattan efter läggdags, bara de två. Han rullade försiktigt, försiktigt intill henne och strök sig varsamt mot hennes släta sida. Så låg de där tills morgonens barnhänder separerade dem igen. Det var nog för att hålla lågan vid liv.

onsdag 10 april 2013

Våren

Jaså nu är den här igen, den här våren som ska inspirera till än det ena än det andra. Är det bara jag som inte tycker om den?

Ja, inte så att jag inte uppskattar solljuset och inte alls det att jag har något emot krokus och tussilago. Det är bara det att det alltid är rätt lite vårblommor och takdropp jämfört med snöslask, leriga täckbyxor och grus och vägdamm.

Det är så mycket längtan och väntan i våren också, allt går liksom och svettas i en gammal Helly Hansen och väntar på att förvandlas, födas på nytt.

Och visst gör det ont när knoppar brister, när det gamla ska brytas och det nya ska upptäcka världen som ett barn. Visst gör det ont och visst är det ett skitgöra. Våren är inte bara fräsch och frisk. Allt det vita ska bli grått och hundbajset ska också tina upp i parkerna.

Kanske skulle våren kännas lite bättre om jag sänkte förväntningarna en aning och gav den en ärlig chans. Eller kanske är jag mer av en höstmänniska, helt enkelt. Jag ska berätta för dig om hösten, någon gång.