tisdag 31 maj 2011

Godmorgon herr magistern

Han vaknade av ljus. Öppnade ögonen. Synen gav honom obehagligt behagliga minnen. Han blundade igen. Önskade att han fortfarande drömde. Han var torr, huden skrek efter en dusch, tungan efter apelsinjuice. När han öppnade ögonen skulle han resa sig och gå in i sitt eget kakelrosa badrum. Badrumsskåpet skulle gapa tomt som vanligt, undantaget tandkräm och deo. Han skulle förbanna sig själv för att toapappret var slut igen. Men han skulle vara hemma. Han öppnade ögonen igen. Samma syn. Fan också. Ett främmande rum, ett flickrum. En flicka. Det var alltså sant. Han hade varit full igår, men inte så full. När som helst under kvällen hade han kunnat välja att gå hem. Han hade kunnat följa henne till dörren, åkt hem, vaknat hemma. Men nu stod hon där mitt i allt det ljusa och höll fram hans kläder. ”Skynda dig, du måste gå nu. De åkte från sommarstugan för tjugo minuter sen!” Hennes små händer, hennes smala midja. Allt som han hade tagit igår, oförlåtligt. Hennes vackra ögon, hennes mun. Den som alltid hade svar på alla frågor. Hon brukade sitta längst fram i klassrummet, oftast med den där rödhåriga tjejen. Kunde allt, frågade om allt. Frågor, funderingar, nyfikenhet, ungdomlighet. Spontantitet. Kåthet. Nej fan. Fan också. Ut härifrån nu för helvete.
Hon stod och såg på medan han drog på sig kläderna. Ett par gånger  var han nära att tappa balansen. Tystnad. Svettpärlor som började krypa ner längs pannan, halsen, bröstet. ”Jag kunde nästan inte väcka dig. Shit vad du sover hårt alltså.” Han mumlade något ohörbart till svar. Han ville inte se henne, inte prata. Stirrade på sina egna kläder, välbekanta. Ville inte se det här huset, rummet, sängen. Bara låtsas som att han var någon annanstans. Ändå kunde han inte undgå att se att bokhyllan var full med sådant han själv läste i den åldern. Kafka. Wilde. Det slitna exemplaret av Idioten kände han genast igen på den tjocka ryggen. Kände även igen hennes behå som låg på hyllan nedanför. Minnesbilder från natten slog ner utan förvarning. Fan. Måste ut, bort, laga, fixa detta på något sätt. Han rafsade åt sig sockarna, mobilen var på plats i fickan. Då bröts den tjocka tystnaden av ett olycksbådande ljud. En nyckel i låset, ett handtag som trycktes ner. ”Shit, kom den här vägen. Tyst som fan.” Hon drog honom i skjortärmen, fnissade lite. Helvete. Hur hanterar man det här? Tar i hand och hälsar? ”Trevligt att träffas, jag är din dotters historialärare. Ursäkta jag ska bara gå och säga upp mig.” Aldrig förut har väl lite sex kostat honom såhär mycket. Vad kommer det att kosta? Jobbet? Vännerna? Hans stolthet? Eller ännu värre. Medan han blev utsläppt genom bakdörren hörde han hennes föräldrar bära in packning från bilen. Skratta, prata, fråga om hon haft det bra och vad hon gjort. Han hukade sig bland vinbärsbuskar och pioner innan han nådde vägen. Kände igen sig och visste hur han skulle ta sig hem. Hem och ta en dusch, först och främst. Sen vette fan.

måndag 30 maj 2011

En sen seglast

Augustinatt.
Dammens vatten är skenbart mörkt
som änglavingar, molnstrimmor
och snö
Luften surrar
av omisskännliga ljud
det eviga småpratet
saker som måste bestämmas

Han gråter ensam
i den kvava, stilla natten
i en båt av näckrosblad
över en plan som snöpligt gick om intet
Hans trollsländsvingesegel blåste sönder
och tågvirket av spindeltråd
brast så lätt
Man kan nog ändå inte segla så långt
en fis

söndag 29 maj 2011

Torpet

Sommaren hade just slutit sina gröna armar runt det lilla torpet. Häggen hade blommat ut och syrenernas doftande klasar tog över med en explosion av vitt och lila. Lägdan nedanför huset hade torkat upp sent i år, så den var en leråker kantad av knoppig klöver och en ranglig gärdesgård.
 Vi hade köpt torpet av två anledningar. Dels blev vi stormförtjusta i det med en gång vi såg bilden på hemnet, och bestämde oss genast att det skulle bli vår egen sommaridyll. Den andra anledningen var läkaren som vi träffat. Hon sa att hon tyckte att vi behövde tänka på något annat, men hennes blick skvallrade om att det var mig hon syftade på. ”Köp en hund, ta upp en gemensam hobby.” Hund var uteslutet. Och nu satt vi här i torpet tillsammans och försökte tänka på något annat. Det fungerade ibland, när vi var som mest uppe i något jobb. Slita bort gamla rankor av humle och gräva i stenfylld jord. Riva bort lager på lager med tapeter, slå in väggar. Den sortens arbete har en terapeutisk verkan, skingrar tankarna.
Men när jobbet var klart satt vi stilla på trappan igen och tankarna malde runt i huvudet. Allt det vackra runt omkring oss, det idylliska, somriga. Det var som att platsen skrek efter ett barn lika mycket som min kropp, och ändå fanns det inte där. Torpet delade vår längtan och förstod våra tvivel, och blev som en kär gammal vän att komma till.

torsdag 26 maj 2011

Lisa del 8

När Lisa satt sig upp är de nästan lika långa. Hon synar honom noga den här gången. Hans skjorta har pösiga ärmar med något slags mudd nere vid händerna. Västen är grå, byxorna mörkt bruna och han har en mössa på huvudet i samma grå färg som västen. Det är svårt att säga hur gammal han är, men hans skägg har grå stänk i det bruna. Ögonen är små och pliriga. Mörka, kanske bruna eller mörkt mörkt grå. Han har inga rynkor, men huden i ansiktet och på händerna är antingen smutsig eller solbränd, kanske bådadera. På fötterna har han ett par stövlar, de ser ut som moccastövlar utan spännen eller dragkedja. Så lutar han sig fram över Lisa och tar den lilla träekorren i handen.
- Jag visste att du hade den kvar. Jag visste det.
- Jag drömmer igen, eller hur?
- Käraste Lisa, visst drömmer du. Men jag hoppas att du inte ännu tror att jag bara finns i drömmen. Du ska få svar på alla dina frågor ikväll, men först vill jag berätta något för dig. Det kommer låta som en saga i dina öron, men jag lovar dig att det är alldeles sant.
Lisa satt förbluffad kvar i mossan och lyssnade, och när Pix började berätta, blev hans röst annorlunda, nästan som att han sjöng en sång.
- För många tider sedan levde småfolk och människor tillsammans på jorden i vetskap om varandra. Det fanns respekt och samförstånd om seder och bruk. Ibland hjälpte vi varandra, ibland låg vi i trätomål. Människorna hade sina egenheter och sitt sätt, och vi hade våra. Ända tills människornas sätt att leva började vika av från sederna och de tappade respekten både för oss och annat liv. Människorna trodde att de kunde få så mycket makt själva, att de inte längre behövde hedra några andra makter. Att de kunde ta vad de ville ha utan att behöva tacka för gåvan, att de hade blivit så självständiga så att de inte längre var en del av näten som knyts. Det var då ni började fjärma er från världen. Ni såg inte längre det som fanns att se i skogar, på ängsmarker och vid bergen. Och när ni inte längre såg, så slutade ni även tro på att det fanns. Ni började leva i en låtsasvärld där skogen bara beboddes av ekorrar och rävar, ängen bara av sorkar och fjärilar och bergen bara av ormar och humlor. Till vår stora sorg såg ni inte heller oss, inte ens när vi ville bli sedda.
De få människor som fortfarande kunde se oss var barn som ännu inte valt vilken värld de skulle vandra i. Några av de barnen fångade vi upp innan det var för sent. De flesta blev hånade och utsatta av sina vänner, tills de antingen tappade fotfästet och vandrade mellan världarna, eller helt enkelt valde att försöka tillhöra människornas låtsasvärld. Några blev brända på bål. Men några få har vi följt hela livet. En del har varit framstående forskare, politiker, musiker, teaterfolk, medan andra har varit helt vanliga människor. Som din farmor till exempel.
Nu gjorde Pix en liten paus och tittade på Lisa. Hon mötte hans ögon och tyckte sig se något där som hon inte kände igen. Det var inte de vanliga sorgsna ögonen, utan något djupare, innerligare. När han fortsatte tala var det inte längre den sjungande sagorösten hon hörde.
- Vi saknar henne också. Din farmor var en mycket speciell person. Hon hade särskilda kunskaper, gamla vetskaper om sederna som gått i arv i hennes familj. Min far följde henne genom livet, och nu har jag fått i uppgift att följa dig. Och jag tänker inte tappa bort dig igen. Så du vet det.
 - Jag har nästan glömt hennes ansikte.
Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.
- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva.

Småttigheter

Ja! Jag är beroende. Hopplöst hjälplöst beroende. Jag kan inte sluta när jag vill. Vill inte heller. Jag behöver små små fötter att lukta på, killa, nypa i tårna. Jag klarar mig inte utan slemmiga pussar med öppen mun, eller ett kiknande skratt när jag ropar ”tittut!”. Jag skulle förmodligen inte heller överleva utan skrikiga nätter och hutlöst tidiga mornar, att sopa makaroner från köksgolvet och torka snoriga näsor.
Ja! Jag är beroende! En stackars pundare som varje morgon suktar efter att röra grötpulver med lagom varmt vatten till lagom konsistens. Längtar efter dagens första blöja med samma konsistens. Kan inte hålla mig från att nypa i mjuka kinder, stryka sidenglansigt hår, trycka ett finger lagom hårt i tjocka dunkuddemagen.
 Ja. Jag är beroende. Vill inte för en sekund vara utan alla underbara småttigheter.

onsdag 25 maj 2011

Anslag

Mjukt, lätt
Som en ängels viskning
Fast, bestämt
Ditt fotspår i musiken
Andas, känn rytmen
Böj handleden lätt
Och spela din menuett
med ett perfekt anslag

tisdag 24 maj 2011

Kung Gräs

Mitt i Melodikrysset blir han tvungen att springa ut igen. ”Förbannade ungar! Håll er på er egen gård!” Morgonrocken fladdrar i vinden som en kungamantel. Men det är ett sorgligt kungarike han regerar i. Innerväggen i köket är fläckvis mörk av en rejäl vattenskada. Det regnar in under taket, och han har inte kommit sig för att anlita någon som tar hand om det. På väggarna hänger samma tapeter och samma tavlor som när han flyttade in för fyrtio år sedan. Ekparketten i vardagsrummet har släppt på sina ställen, och på toaletten luktar det som i en massafabrik. Det enda som är perfekt är gräsmattan.
Varje år, den 1:a maj, krattar han gräsmattan. Ja, om årstiden tillåter, såklart. Några veckor senare, alldeles innan väderflickan på tv flaggat för nattregn, breder han omsorgsfullt ut ett lager hönsgödsel. Grannarna får tåla lukten, det bryr han sig inte om. Gödslet ska på tre gånger under sommaren, med exakt fem veckors mellanrum. Däremellan klipper han två gånger i veckan gräset till en perfekt längd samt ansar kanterna mycket noga. De ska vara raka och fina. Han drar försiktigt upp eventuella maskrosor med hela roten innan de hunnit gå i blom och sprida sina helikopterfrön till andra delar av kungadömet. ”Kung Gräs” kallas han allmänt bland barnen i kvarteret. Ja, bland de vuxna också, men inte så någon hör.
Så länge det inte regnar övervakar han gräsmattan från sin solstol på den lilla stenterassen på framsidan. Bara för att äta, eller som nu, lyssna på Melodikrysset, beger han sig in i huset. Sätter sig vid köksfönstret, naturligtvis, där han har bästa utsikten, och gör den nödvändiga innesysslan. Då passar de naturligtvis på. Ungjävlarna. De tävlar om vem som vågar springa längst in på gräset. Kanske till och med rycka ett strå eller en liten tuva. Och han blir tvungen att springa ut. ”Jag måste skaffa mig en sån där sladdlös radio med batterier.” tänker han för sig själv.

måndag 23 maj 2011

En tvivelaktig figur

Vi hade precis sett filmen om Cornelis och satt och pratade om hur snabbt det kan utför med en människa, hur snabbt vi kan förlora allt det vackra vi har. Då ringde det på dörren och vi tittade fundersamt på varandra. Ingen av oss väntade någon och försäljare brukade inte komma vid den här tiden. Mårten, min man, gick ut i tamburen och kikade i vädringsfönstret. ”Kom Titti får du se!” viskade han och jag smög ut och ställde mig brevid. Vid dörren stod en man vi inte kände igen. Han såg inte ut att komma från området. Här bor mest barnfamiljer och pensionärer, och han såg definitivt inte ut som någon familjefar. Han hade mörkt hår som inte såg ut att vara klippt på länge. Skägg som en skepparkrans runt ansiktet och en lång svart oljerock på kroppen. Ansiktet var vänligt, men han såg trött ut. ”Det är ju en av dom som brukar sitta på torget!” utbrast Mårten. ”Jag ser honom påväg till jobbet, han brukar ju sitta med Krullolle och Generalen och pimpla öl.” Jag tittade på honom igen. Nu såg jag hur sliten han var, och hur han svajade lite där han stod. ”Gå och öppna” sa jag. Mårten såg undrande på mig, men gick i alla fall till dörren.
- Ursäkta, jag vill inte störa, men jag har liksom gått vilse. Jag ska inte tränga mig på. Ursäkta om jag stör. Jag bara undrar om ni vet hur man kommer till city. Men jag kan gå med en gång om ni vill, inga problem. Inga problem inte.
Han vände om och var påväg bort med en gång inför våra förvånade ansikten.
- Nej, stanna, vänta! Det är klart vi kan visa dig vägen. Har du gått ända från centrum?
- Nja, inte precis.
Han vred på sig och tittade ner i backen.
- Jag fick liksom skjuts. Med en dam. Men hon ville inte skjutsa tillbaks mej.
Jag vet inte vad det var som hände den där eftermiddagen. Vi hade aldrig gjort något liknande tidigare, och kommer nog aldrig göra det igen. Men han stod där och såg så ynklig ut, den där stora karln, med sitt lurviga skägg och sin oförargliga uppsyn. Han var dåligt klädd också, mitt i smällkalla vintern, i bara oljerocken och en tunn skjorta, varken mössa eller vantar.
Vi såg på varandra i samförstånd jag och Mårten. Kanske var det som att vi såg en Cornelis stå där ute på vår farstukvist, eller kanske var det sången som klingade kvar i våra sinnen. ” Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill.”
- Vad har du ätit idag? frågade Mårten, och efter ett mycket svävande svar drog han med sig mannen in i köket och satte honom vid köksbordet. Jag värmde på en stor bit ryggbiff och ett rejält lass klyftpotatis från gårdagens middag (det som skulle blivit Mårtens måndagslunchlåda), och satte fram tallriken på bordet.
- Oj, fantastiskt! Ja, jag vill ju inte vara till besvär, men har ni ändå mat över så... Det var faktiskt precis den här maten jag åt innan vi seglade ut från Havanna, sent sjuttiotal. Du förstår, vi hade inte en jävla aning om att det skulle bli en sjuhelsikkes storm, men det märkte vi ganska snart. Ja du vet på den tiden.....
Mellan tuggorna fick vi höra de mest fantastiska historier. Om hälften var sant så vore det helt otroligt. När han hade ätit färdigt satt vi kvar och bara lyssnade. Mårten ställde fram finchokladen vi fått av moster och den tog slut. Jag tog fram en halv rulltårta ur frysen och den tog slut. Det kändes som att han var en jukebox full av underbar musik, men vi måste stoppa i mer pengar hela tiden för att det inte skulle ta slut. Till sist kastade han i alla fall ett öga på klockan, reste sig och tackade så mycket för maten.
- Ni får ursäkta mig så mycket, jag menade inte att vara till sånt besvär. Jag måste nog gå nu, annars släpper de inte in mig på härbärget. Förlåt, men vet ni vilket håll city är åt?
Mårten klädde på sig och körde honom till härbärget. När kom hem var han utan sin tjocka fleecetröja som han haft när han for.
- Jag skulle ha tagit med ett par skor åt honom också, såg du vad trasiga de där kängorna var?
Jag rördes av hans omtanke och strök honom över kinden.
- Somliga går med trasiga skor, älskling. 

lördag 21 maj 2011

Ett brev till mig själv som yngre.

Hej tjejen!
Du skulle inte tro mig om jag berättar allt, så jag tänker låta bli. Du skulle inte heller ta åt dig om jag försökte ge dig råd, så jag låter bli det också. En enda sak tänker jag säga dig. Det blir väl ett slags råd det också, men jag hoppas du kan tåla det.

LUGN. Det ordnar sig.

Kram på dig.  

Efter en utmaning från razaha. Se Novellbloggen

Att läka

Hur ont gjorde det inte, när verkligheten nu hann upp honom? Hur skrämmande var inte tanken på att ålderdomen väntade runt hörnet? Han satt i bilen när det hände, påväg till jobbet. Han hade tagit ut lite komp för att få en lugn morgon. Läst tidningen, druckit morgonkaffet, känt sig pigg och stark. På lunchen skulle han spela golf med en kollega. Så, mitt i Ekots väderrapport började det sticka i handen. Han sträckte på fingrarna, skakade armen några gånger, men pirret var kvar. Det spred sig upp i armen, och efter bara någon minut hade handen domnat bort. Han försökte ignorera det, inte tänka, inte fundera. Till slut blev han tvungen att kapitulera. Ringde chefen. ”Du, jag blir lite sen, måste in på vårdcentralen. Nej, det är säkert inget. Min vänsterhand har domnat bort, jag måste kolla upp det bara. Kan någon ta över elva-mötet?”
Nu var han hemma igen, tre dagar hade gått. Han sträckte på armen, fortfarande lite stickningar i handen. Ordet klistrade sig fast i hans medvetande. Stroke. En mini-stroke. När som helst kunde en större, farligare bomb slå ner. ”Du får inte köra bil.” Det var precis vad han sagt till sin far, när han var påväg in i dimma. Alzheimer. Visste inte fram eller bak, ut eller in. Det var alltid det ödet han fruktat, inte det här. Nu var det han själv som inte fick köra, inte riskera något. ”Jag mår bra nu.” intalade han sig själv. ”Jag har gott läkkött, har alltid klarat mig bra. TBC, lunginflammation, whiplash. Skiljsmässa. Nog ska jag klara av en stroke. Jag har många år kvar.” Men på kvällen stoppade han mobiltelefonen under kudden.

torsdag 19 maj 2011

Lisa del 7


Ett stort plask ute på sjön väcker Lisa ur hennes funderingar. Hon tittar upp och ser ringarna sprida sig över vattnet. Inga visslingar i skogen idag, men vad hade hon väntat sig? Det är skönt att bara vara här. Hon börjar gå mot skogen, upp till den plats där hon varit i drömmen. Berget är inte alls lika högt och brant som hon minns det och hon ler åt minnet av deras ”bergsbestigning”. Marken är täckt med mossa och blåbärsris och runt om henne växer tallar och granar höga. Den här skogen känner hon väl, inte bara från scoutlägren. Farmors stuga ligger inte långt härifrån och ibland gick de hit på någon av deras promenader. Det kan inte ha varit särskilt långt, kanske kan hon hitta stugan härifrån?

Lisa börjar gå i den riktning hon tror stugan ska finnas, men inser ganska snart att hon inte har en aning om vägen. Det börjar bli mörkt och hon tänker att hon borde cykla hem snart, hon vill bara njuta av den här platsen en liten stund till. Försiktigt sätter hon sig ner i mossan, sträcker ut benen och stryker med handen över blåbärsriset. Långt där uppe bildar trädkronorna ett tak över hennes huvud och hon lägger sig ner på rygg och känner skogen omsluta henne. En sång hon inte hört på länge letar sig in i hennes tankar, och farmor sjunger om och om igen, ”Du som vandrar vila stilla, all din oro stannar här. Jag ska vagga liten humla, björn och rådjur sover gott.” Trädens kronor rör sig så långsamt över himlen. Runt runt som om de dansade för henne. Allt är tyst. Inte ens en susande vind, bara tyst, så tyst som hon aldrig hört förut.

En hand stryker henne över pannan, och Lisa öppnar ögonen igen. Ett bekant ansikte, ändå främmande.

- Tack, säger han, med eftertryck. Tack för att du kom.

onsdag 18 maj 2011

Ett svårfunnet persiljesmör


 De hade planerat den här kvällen flera veckor i förväg så att inget skulle gå fel. De skulle lämna Anton hos farmor klockan sex, han kanske till och med skulle somna i bilen. Annars skulle det inte vara några problem för henne att ge honom välling och stoppa honom i säng. Hon hade till och med kommit hem till dem och provnattat honom så att Maria kunde känna sig säker på att allt skulle gå bra. De skulle åka till Hamnkällarn och äta, och när Anton sov skulle farmor skicka ett SMS så att de kunde slappna av ordentligt. Efter maten skulle de ta en promenad längs kajen, kanske ta en drink på något uteställe, en taxi hem och sedan skulle de ha huset för sig själva hela natten. Inget skrik klockan två. Ingen välling klockan fyra. Och ingen skulle behöva gå upp klockan sex. Men klockan fyra på eftermiddagen hade Kennets mamma ringt. Hon hade fått en fruktansvärd migrän och blev tvungen att ställa in. Det skulle inte bli någon barnvakt.

Nu var ju ändå bordet reserverat, skjortan var struken och benen vaxade, så de bestämde sig för att gå ut och äta i alla fall. Anton brukade vara så snäll och han var stadig nu och kunde sitta själv i barnstol, det skulle säkert gå bra. Den härliga barnfria natten fick vänta, men en familjemiddag på stan kunde de i alla fall bli. Så nu satt de vid bordet, den enda barnfamiljen på restaurangen. Maten var serverad och Kennet petade med gaffeln på tallriken.

- Visst skulle det vara persiljesmör till den här biffen?
- Ja kanske det. Har du sett att Anton kan flytta skeden från den ena handen till den andra?
- Mm.
- Men vad du var duktig då. Ska du ha skeden? Varsågod.
- Jag är nästan säker på att det stod persiljesmör i menyn.
- Ok. Ajaj, inte på golvet. Inte kasta skeden på golvet Anton. Ajaj.
- Men snälla du måste du prata sådär när vi är ute bland folk?
- Är pappa sur Anton? Ja, pappa tycker inte mamma ska prata med dig. Nej, det tycker han inte.
- Lägg av, det är klart du ska prata men du kanske inte behöver låta sådär för det. Jag går och hämtar en meny.
- Men snälla du, låt det vara. Jaha, nu gick pappa och hämtade menyn. Mamma tror nog att pappa är lite sur i alla fall. Gapa. Aaaaaah. Namenamn! Vad du var duktig nu gubben!
- Titta här då. Läs.
- Ok, biff med klyftpotatis och persiljesmör. Men var det den du beställde då? Du har ju rödvinssås på din tallrik. Tog du inte den här, fläskfilé med rödvinssås och klyftpotatis?
- Det här är väl för fan ingen fläskfilé? Det är en biff med klyftpotatis och lite sky.
- Jaha, men säg till då. Har du hört gubben, pappa fick inget smör. Men, börjar du bli lite trött? Men lilla gubben. Ser du att han klipper med ögonen?
- Jag tror att jag måste säga till. Eller hur? Jag menar, vi har ändå betalat 200 kronor, eller hur? Plus dryck.
- Ja men gör det lite fort då, ser du vad trött han är?
- Var din fisk god då?
- Jadå, mammas mat var namenam. Eller hur vännen, vi fick nam namn vi. Ja det fick vi.
- Men fick du allt som skulle vara till? Lyssna här, lax med kokt potatis, trysundasås och sparris. Fick du någon sparris?
- Ja jag fick sparris jag har ätit upp den. Säg till någon nu då om du ska göra det. Ser du inte vad trött Anton är?
- Ja du har rätt, nu gör jag det. Hallå! Ursäkta!

Tjejen som kommer till deras bord är inte samma som serverade dem. Hon ser påklistrat trevlig ut, välkammat uppsatt hår, snyggt sminkad.
- Ursäkta mig, men jag beställde biff med persiljesmör. Och jag har inte fått något persiljesmör.
- Biffarna är nystekta. Smöret hinner oftast smälta innan de kommer ut till borden. Men om du vill så kan du få mer persiljesmör. Jag kan hämta ett litet fat med persiljesmör. Om du vill.
- Jaha. Ja ja. Nej, det behövs inte, tack så mycket. Tack.
 Maria fnissar.
- Skulle pappa inte ha nåt persiljesmör nu? Titta Anton, nu är pappa alldeles röd. Kan du äta nu älskling så Anton får åka hem och sova?
- Hm. Vad fan. Ska det vara persiljesmör ska man väl se att det är persiljesmör?

På tå


Orkar inte gå på tå längre, och skorna klämmer både bak och fram. Har tassat fram som en ballerina så länge, nu får det vara nog. Alla dina ord. Alla dina gömda löften som aldrig blev sanna. Nu tar jag av mig tåspetsskorna, och klampar in på ditt nybonade golv med skitiga foppatofflor. Hälen först, klamp, klamp. Om du inte tål det ska jag klampa ut igen, utan löften, utan ånger och utan skoskav.

Lisa del 4

Detta är fjärde delen av "Lisa vid Linden". Du kan läsa de tre tidigare delarna i mina tidigare blogginlägg med samma namn. Förra avsnittet slutade med att Lisa avsvimmad i en dröm möter en liten gubbe i skogen. (Ja ja jag vet, jag är inte bra på resuméer, jag säger ju det.)
-Nej nu får det vara nog med drömmande!
 Lisa blundar länge och nyper sig i armen, så hårt hon kan. Hon tar ett djupt andetag och öppnar sedan ögonen. Men drömmen är inte borta. Inte skogen, fågelkvittret eller den lille gubben. Han suckar och ser på henne med sorgsna ögon.
- Du kan inte mena att du glömt mig helt och fullt? Minns du då inget alls av våra samtal?
Lisa bara skakar litegrann på huvudet, men det utlöser en våldsam reaktion. Han blir högröd i ansiktet och slår näven hårt mot knät. Sedan börjar han vandra hastigt fram och tillbaka medan han muttrar för sig själv.
- Hon minns inget. Inget alls, inget jag lärt henne. Alla år bortkastade, raka vägen ner i sjön. Inget minns hon. Hon har glömt sin Pix och hans lektioner. Hon har glömt allt om spindelnäten, om sederna, om väder och vind. Allt! Till och med hans vackra gåva har hon glömt. Har jag någonsin givit en sån gåva till någon? Nej då, bara till lilla Lisa. Och så har hon glömt mig!
- Snälla du, jag är ledsen.
Lisas ord fångar hans uppmärksamhet igen och han stannar. Tittar på henne och drar en mycket djup suck.
- Jaja, inte mycket att göra åt. Vi får ta det som vinden för till oss. Vi tar det härifrån. Du drömmer, det är sant. Jag var tvungen att ta dig hit. Jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna nå dig här. När du var liten kunde du se mig överallt där jag följde dig, men den förmågan försvann en dag. Då kunde jag bara tala med dig i dina drömmar. Nu på senare tider har jag inte ens kunnat nå dig där. Så därför var jag tvungen att ta till lite... eh... ovanliga åtgärder. Jag trodde verkligen inte att du skulle ha glömt mig helt och hållet. Jag har sett dig stå vid vårdträdet och... ja, jag antar att jag trodde att du försökte nå mig.
- Men vad är du för nåt?
- Jag antar att det namn du känner mig bäst vid är ”tomten”, men vi har haft många genom åren. Småfolket kallades vi förr, när alla människor hade förmågan att se oss, om vi ville. Du brukade kalla mig Pix, ett namn jag inte heller är helt främmande inför. Nu för tiden finns inte många kvar av er som kan förnimma oss, och därför blev det mitt uppdrag att inte tappa dig. Men det var precis vad jag gjorde.
Allt verkar blandas in i den här drömmen. Lisa minns att hennes mamma har berättat om en ”låtsaskompis” som hon hade när hon var liten, som faktiskt hette Pix. Alltid när Lisa hade hittat på något rackartyg så var det Pix som hade varit framme, och när alla kexen i paketet var slut skyllde Lisa såklart på Pix.
- Hörer du på? Jag får inte tappa dig igen. Det må så vara att du glömt allt, men du är ändå viktig för mig. Du måste bege dig hit. Till den plats du kallar ekorrgläntan. Inte direkt när du vaknar, utan senare på kvällen, i skymningen. Det är viktigt Lisa. Om du fortfarande tror att detta bara är en dröm, ska du söka gåvan jag gav dig. Jag tror att den finns kvar någonstans i ditt hemman.
- I mitt hemman?
- Kanske ska den gåvan hjälpa dig att minnas mina lärdomar. Det är viktigt att du förstår hur allt hänger ihop. Livet, marken, vattnet. Småfolk och människor. Hur vi kan leva tillsammans utan att något förstörs. Allt kommer igen.
- Vilken gåva?
Men Pix svarar inte på några frågor. Han bara står där och ser lite sorgsen ut medan allt runt omkring dem verkar blekna bort. Ett dovt dunkade ljud hörs långt bort och när Lisa återigen öppnar ögonen slår ett starkt ljussken emot henne. Hon ligger mitt bland kvistar och högt gräs i den lilla dungen vid linden, och det dunkade ljudet är inget annat än en pulserande huvudvärk från vad som förmodligen kommer bli en rejäl bula. I några sekunder ligger hon kvar och känner efter. Det ömmar lite i foten som fortfarande är intrasslad mellan två grenar och så huvudet då. Men inget verkar vara brutet eller stukat. Lisa reser sig upp och ser sig omkring. Det är tomt på folk, tack och lov. Hon borstar av sina kläder och känner med handen på huvudet. Jodå, en rejäl bula redan. Så slås hon för andra gången idag av en insikt. Svenskaläxan! Anteckningsblocket! Lennart!
Hon börjar småspringa förbi hyreshusen, tar upp mobilen ur jackfickan och tittar på klockan. 07.32 lyser de digitala siffrorna. Lisa stannar och tittar igen. Halv åtta, hur är det möjligt? Var inte klockan tio i åtta när hon sprang från Linda? Hon skakar på huvudet och går förvånad hemåt. Nu hinner hon utan problem gå hem och vara tillbaka till skolan i god tid före första lektionen.
Väl hemma letar hon upp blocket och stoppar ner det i väskan. Men något får henne att söka vidare i skrivbordslådorna. Hon rotar längst in där det inte städats på år och dar. Bland luktsudd och Hello Kitty-pennor, baddaren och några lena stenar. Hon vet inte vad hon letar efter, eller varför. Hon borde gå nu så att hon inte blir sen. Men så känner hon något som hon inte vet var det är. En läderrem som trasslat in sig i ett par hörlurar, och en hård skrovlig klump, ungefär lika stor som hennes cykelnyckel. Hon tar ut den och lirkar försiktigt bort sladden till lurarna. Nu håller hon ett halsband i sin hand, som hon bara nästan känner igen. En brun läderrem, och i den är en snidad figur fastknuten. Det är en liten ekorre, helt perfekt utskuren med ögon, svans och till och med små tofsar på öronen. Helt plötsligt kommer drömmen tillbaka till henne. Hon minns hur hon såg sig själv stå och prata med...
”Nej, det här är bara för galet. Jag kanske verkligen håller på att bli knäpp.”
Lisa stoppar träfiguren i jackfickan, tar väskan och går ut genom dörren. Ute på vägen möter hon Linda.
- Hej Lisa! Ska vi gå tillsammans?
- Ja, svarar Lisa förvånad och ler. Vi ska ju liks till samma ställe.

Lisa del 6

Platsen är som Lisa minns den. Som i drömmen, bortsett från scouttälten och de lekande barnen, och så skymningsljuset. Solen som färgar molnstrimmorna i de varma färgerna. Skogen tar eld i horisonten och dimmorna börjar leka över vattnet. Älvornas  dans.Cykeln ligger i diket vid vägen och hemma sitter mamma och tror att Lisa är hos Linda. Hon såg så glad ut och Lisa tycker synd om henne. Det är inte hennes fel.

Det mörka vattnets lugna spegel är oemotståndlig. Precis som när hon var åtta år sätter sig Lisa på berghällen och hasar ner mot vattnet. Längst ner finns en liten avsats där hon sätter sig på huk och doppar ner handen. Vattnet är svalt och för tankarna tillbaka till de sena kvällsdoppen och halvbrända marshmallows vid lägerelden. Lisa blundar och drömmer sig tillbaka, tillbaka till en tid som var och som kunde ha blivit. För en gångs skull känner hon sig lugn och trygg. Inga tårar som bränner bakom ögonlocken, inga jobbiga tankar som tränger sig in. Mitt i virrvarret av tankar dyker farmors ansikte upp, men inte ens det känns jobbigt. Det känns bra att kunna tänka på farmor, skönt på något vis. Det har gått tre år nu, och det är första gången hon kunnat tänka på farmor utan att gråta. Bilder spelas upp i hennes inre. Stugan. Blåbärsgröt. Tittstenen. Farmors små tunna händer fulla av rynkor. De stora blombuketterna i kyrkan. Härlig är jorden. Alla vuxna som äter tårta. De svarta lackskorna som det regnat tårar på.