lördag 18 maj 2019

Allan

”Ett djupt andetag och sedan lutar du dig fram bara. Händerna före och sedan kommer resten av kroppen av sig själv. Blunda. Håll andan. Om du bara har rätt vinkel så gör det inte ett dugg ont. Jalla, kom igen nu.”

Små knottror på armarna. Vinden som rufsade om i den utväxta Neymarfrisyren. Badbyxorna som klistrade fast på benen. Det var högre än han mindes det, så långt ner till vattnet och den vassa klippan som sluttade ner i vattnet. Tänk om han inte skulle komma tillräckligt långt ut. Tänk om det fanns något i vattnet, något stort och hårt som en stock eller en stor sten. 

Nej, det måste ske nu. Kusinen Yaseen hade följt med trots att han egentligen hade fotbollsträning på fredagar. Och imorgon skulle han ju åka hit med Miranda och alla de andra från klassen. Det var nu det måste ske. 

”Armarna över huvudet, kom igen ska jag knuffa i dig eller brosh?”

Solen sjönk långsamt ner bakom berget och luften blev kallare och kallare. Han böjde på knäna, sträckte armarna högt över huvudet och lutade sig långsamt, långsamt framåt.

Kanske kommer jag dö nu. Kanske kommer jag dö nu. Nu, nu dör jag. Nu gör jag det. Nu dör jag.  Nu dyker jag. Nu dör jag. Nu. NU. 

Plask.

söndag 24 februari 2019

After hours

Hennes händer. Hennes varma, mjuka händer. Fingrarna som rör sig vant över tangenterna, lite lojt frammanande en melodi. Hon som är den av dem som ska bli något. Den som alla vill spela med, den som alla vill vara som. Vara med. Men nu är hon här, kyrkan ekar tomt, och han sitter bredvid henne på orgelbänken och vet inte riktigt vad han ska säga. Hon har fått en egen nyckel till kyrkan för att kunna öva precis när hon vill, men han har aldrig varit i kyrkan på natten förut. Hon har bara tänt lampan i trappan och den lilla lampan ovanför klaviaturen. Resten av kyrkan är kolsvart med undantag av de gröna lamporna som visar nödutgångar på sidorna. Bara några steg ifrån dem gapar en avgrund som inte verkar ha något slut. Ett fall på kanske fem meter, eller femhundra. Han måste tvinga sig själv att inte titta dit, att inte tänka på känslan av att falla bottenlöst. Hon lyfter hans högra hand till den nedre manualen och drar ut några register. Lägger sina egna händer på manualen ovanför och drar ett djupt andetag. ”Generalbas” befaller hon, och börjar genast improvisera fram en melodi i barockstil till hans baslinje. Och i några minuter upplever han musiken som hon gör, som en fullständig helhet, där det inte finns någon gräns mellan honom själv, instrumentet, musiken och hans medspelare. Musiken fyller hela hans väsen, och allt annat blir oviktigt. Varken mörkret eller det bottenlösa djupet kan skrämma honom nu, och det är som att de svävar högt över världen, utan att någonsin kunna falla. Och han vet att han aldrig kommer uppleva ett ögonblick som det här igen. 

lördag 2 februari 2019

Långsammare

Arvid skakade av sig snön innan han klev in i lägenheten. Han gick med bestämda steg och stor självsäkerhet. Det var bara det sista lilla steget kvar nu av hans grandiosa plan. Snart skulle han sitta på ett plan påväg långt bort härifrån och hans framtid skulle vara säkrad för alltid. Inget kunde stoppa honom nu. Även om någon på kontoret upptäckte att siffrorna inte stämde, så skulle ingen koppla det till honom innan det redan var för sent. Klockrent. Precis som allt annat han företagit sig. Arvid hade alltid sett sig själv som sköldpaddan i berättelsen om kapplöpningen med haren. Visst, han var kanske långsammare än de allra flesta, och han hade aldrig utgett sig för att ha ”många bollar i luften” eller vara ”spindeln i nätet”. Men när han väl bestämde sig för att arbeta med ett projekt, då såg han till att det fullgjordes till perfektion. Ingen tvekan om saken - han var en vinnare. Nu gällde det bara att övertala Estrid, och det skulle inte bli något problem. Han hoppades verkligen att det inte skulle bli ett problem. Det måste alltid finnas en plan B, för ett misslyckande var inget alternativ. I det här fallet var plan B ovanligt obehaglig, för honom själv, men framför allt för Estrid. Han bad en stilla bön att hon skulle låta sig övertalas, medan han fingrade på fiskelinan i fickan på skepparkavajen. - Godkväll Estrid, det är bara jag som kommer på besök. Ska jag sätta på kaffe?

fredag 1 februari 2019

På tåget

Vi kunde inte hitta våran plats, kanske hade vi ingen biljett ändå, så vi gömde oss bland resväskor och köpte vin i bistron. Små små flaskor och små små glas. Utanför sprang natten förbi och landet. Vi verkade inte kunna bekymra oss, fnittrade som små barn och andades tillsammans och när sömnen kom var det redan för sent att sova. Men vi bäddade ändå åt varandra bland ryggsäckar och sovsäckar och en gammal lampskärm med rosa tofsar. Och när vi vaknade var vi nästan genomskinliga och allt hade kunnat rasa så fort och kanske det gjorde det och kanske tog jag min väska och gick av på fel perrong och kanske sågs vi aldrig mer. Eller kanske hittade du biljetterna i innerfickan på din grå ullkappa och så skrattade vi åt alltihop och letade upp plats 35 och 36 i vagn 7 och la upp våra väskor på hatthyllan som vi borde. Och vi flätade samman våra fingrar så att de aldrig skulle kunna släppa varandra. Och vi flätade samman våra liv och våran historia om hur vi möttes på tåget mellan Varberg och Luleå. För att det är sådant man gör på ett tåg.