lördag 20 augusti 2011

Ett välkommet förslag


Det var klockan kvart över fem på en onsdag som jag rusade genom korridoren för att hämta pärmen med treornas nationella prov från arbetsrummet. Arbetslagsträffen hade dragit ut på tiden och jag var redan sen till dagis. Leo och Ella stod förmodligen och hängde på staketet tillsammans med fröken Anders som väl förmodligen ville låsa och gå hem. Jag hatade att hämta mina barn sist på dagis och det var därför jag skrev fem över fem på schemat trots att jag egentligen visste att det var en fysisk omöjlighet. 

Halvvägs till arbetsrummet mötte jag naturligtvis Hasse och han ville såklart diskutera Anton, en strulputte utan dess like som vi delade ansvaret för i vår gemensamma mentorsgrupp. Hasse var en gammal räv, respekterad av alla och dessutom långsur. Jag hade under de tre år som jag nu jobbat på skolan ännu inte vågat säga nej till honom helt oavsett vad det rörde sig om, och det blev samma visa den här gången. Till slut hade jag utöver rättningen av svenskaproven dessutom tagit på mig att kontakta hans föräldrar, som självfallet hade olika telefonnummer och vägrade prata med varandra, samt att se till att rektor och kurator fick hans nya IUP innan morgonmötet nästa dag.

När jag hade hämtat pärmen, kopierat IUP’n och lagt den i rektorns och kuratorns fack som dessutom var på två olika våningar i skolan, sprungit tillbaka till arbetsrummet för att släcka lyset, gått till bilen och sedan tillbaka till arbetsrummet för att kolla att det verkligen var låst och sedan till bilen igen var klockan tjugofem i sex. När jag hade startat bilen och kört ut från parkeringen ringde jag dagisfröken Anders och förklarade situationen. ”Ursäkta och förlåt jag är påväg, jag kommer när som helst bara jag kommer förbi de förbannade trafikljusen men jag är så ledsen, hälsa Leo att jag kommer snart, jättejättesnart!”

Under den korta bilfärden gick jag igenom innehållet i kylen hemma tyst för mig själv. I vanliga fall brukar vi planera veckans mat och storhandla varje tisdag när vi båda slutar tidigt, men den här veckan var ett sånt där gyllene undantag på alla sätt och vis och Ella hade haft kikhosta i tre veckor och alldeles precis blivit frisk. Både jag och Stefan hade haft såpass mycket att ta igen efter att ha vabbat nästan konstant den senaste månaden så att det bara inte hunnits med. Nu såg jag framför mig hur jag stod och stekte en burk fiskbullar tillsammans med lite överbliven potatis och serverade det hela med en tvivelaktig brunsås och några mariekex och hur vi alla somnade framför bolibompa i enda hungrig och lite illamående hög i soffan. Då pep mobilen till i fickan. Mina ögon tårades faktiskt på riktigt när jag läste följande:

”Jag fick igen 200 spänn som Jonte var skyldig. Pizza idag? Puss puss”

Leo och Ella älskar pizza. Ikväll skulle jag bli den bästa mamman i världen igen.

fredag 19 augusti 2011

God Jul


Det var i mellandagarna det hände. Inget illa ment, men jag förstår faktiskt folk som inte vill träffa sina släktingar i julhelgen. Själv hade jag firat med systrar och mostrar och mamma och pappa och ett gäng äkta män som så fort julmaten var undandukad började snegla på klockan och fingra på bilnyckeln i fickan. Allt medan systrarna och mostrarna stökade och pysslade och lekte tjocka släkten. Berömde andra för att själva få beröm, klubben för inbördes beundran kallas det visst. ”Dina köttbullar var fantastiska i år!” ”Men tack kära du, du hade då lyckats utmärkt med revbensspjällen, som alltid! Och Mias sillar – mums!” Tomten kom och gick och de äkta männen försökte försvinna i sina fåtöljer och soffor medan svettdropparna letade sig längre ner för deras pannor och halsar och en bismak av kryddpeppar och lök gjorde sig distinkt påmind i bakre delen av munhålan. Samarin, stimorol och en redig sup, det var vad som rörde sig i deras tankar.

Men nu var allt detta över och jag sprang som alla andra medborgare fram och tillbaka över gator och torg för att tjäna några kronor på att köpa något jag egentligen inte behövde. Shoppinglogik. Det var då det hände. Och var det något jag inte alls förväntade mig den tjugoåttonde december mitt på gågatan i Härnösand så var det detta. Det började med ett dovt mullrande, som åska mitt i smällkalla vintern. Jag såg hur människor runt omkring mig började titta på varandra frågande. Så kom skalvet, och det var svagt till en början, knappt märkbart. Sedan kom det andra, som var betydligt starkare och bokstavligen skrämde skiten ur oss allihop. Jag hörde glas krossas och började springa mot min bil som var parkerad vid domkyrkan men insåg snart att jag var påväg åt fel håll de en stor klunga människor kom emot mig, skrikande i panik. Jag höjde blicken och fick syn på en gigantisk rökpelare precis utanför Apoteket. Allt skakade kraftigt nu och helt plötsligt öppnade sig asfalten i en bred spricka som genast drog med sig ett par parkerade bilar. De bara försvann. Förstenad av fascination och skräck stod jag kvar och såg hur sprickan delade sig i två och växte upp längs Köpmannagatan. Inte förrän det började fräsa och välla upp magma ur hålet fick jag fart och drog med mig mannen som stod närmast brevid mig i samma frysta position som jag själv nyss lämnat. Vi följdes åt över bron till fastlandet och först på McDonalds parkering vågade vi släppa varandras händer. Han såg mig i ögonen och sa helt allvarligt ”Jag tror att du har räddat mitt liv”. Sedan försvann han i tumultet och jag har inte sett honom sedan dess. 

Vi blev lotsade av den lokala räddningstjänsten in i bussar och kördes upp till Statoil norra där vi lämnades allihop. Några grät och andra försökte trösta. De allra flesta ringde flera samtal med mobilen och någon hade kontakt med en anhörig som fortfarande befann sig på ön. Mullret var fortfarande öronbedövande även på långt håll och vi var flera nyfiket skräckslagna som tog oss över E4:an för att hitta en högre plats där vi bättre kunde se vad som hände. Ett tiotal av oss lyckades via en stor snöhög ta oss upp på taket på Bilbolaget där vi stod som hypnotiserade och såg hur vattnet bubblade och fräste och röken nästan helt och hållet dolde det underliga skådespel vi skulle få bevittna. Tillsammans med dessa helt okända människor stod jag där på taket och såg hur Härnön och hela min barndom brutalt drogs ner i havet som ett modernt Atlantis. Det känns ännu overkligt när jag berättar om det och jag minns hur jag svor tyst över att påsen med den skitsnygga koftan som jag fyndat för halva priset på MQ stod kvar mitt på Nygatan där jag bara någon timme tidigare förmodligen räddat livet på mig själv och en okänd man från Härnösand.

Här är mina favoritord på M som jag gav mig attan på att använda allihop!

Mums, Magma, Mellandagar, Medborgare, Munhåla

torsdag 18 augusti 2011

En skogspromenad


Blåbärsris
Blåbärsris
Blåbärsris
Blåbärsris
Granar och tallar och mossa och barr
och lite mera blåbärsris





Hjärnforskare menar att alla människor mår bra av att vara i skogen eftersom det är den miljön våra hjärnor är anpassade efter. Affärer, stadsmiljö, kontor med massa datorer osv gör våra hjärnor trötta och överarbetade med mängder av stimuli. En hjärna i vårt moderna samhälle får mer stimuli på en vecka än stenåldershjärnan fick under hela sin livstid. Trots att det är samma hjärna. Skogen erbjuder en tillräckligt enformig miljö för att vi ska klara av att slappna av och stänga hjärnan en stund.

onsdag 17 augusti 2011

Mormors vind


Hon älskar lukten av gamla saker, det har hon gjort sedan hon var mycket liten. Med mormor var hon alltid på loppisar och auktioner hela somrarna, och på vintern var det bästa hon visste ett besök på museet. På mormors vind fanns det också fullt med gamla grejer och ibland hade hon smitit upp dit och stod under en tamburmajor med näsan i någon gammal maläten pälskappa när de vuxna äntligen hittade henne.
När de skulle rensa ut mormorsvinden var det som att komma tillbaka hem. Hon hade suttit kvar länge efter att de andra åkt hem till sina lägenheter och vänt och vridit på gamla böcker, tömt lådor som de andra helst velat slänga osedda och bara dragit in alla underbara dofter. Det var inte bara lukten av gammalt, den var så mycket mer. Gamla böcker luktade på ett speciellt sätt, torrt och lite som en pensionerad bibliotikarie. Kläder kunde ha en något unknare doft, ibland med en bidoft av hud och människa. Lite svett och tårar, ibland en omisskännlig röklukt som dröjt sig kvar.
När hon nu besökte landsarkivet var det inte främst för lukterna, men hon lapade ändå i sig dem när dörren öppnades in till de långa korridorerna som slutade med ett ganska stort rum med några skrivbord, ljusbord och en kopiator. Hon var inte säker på vad det var hon ville hitta, eller ens förväntade sig hitta, men det fanns en spänning bara av att vara där. ”Här finns min historia” tänkte hon, fast hon visste såklart att det bara var halva sanningen. Den andra halvan fann hon redan när de städade ut mormors vind. Men nu skulle hon kanske få veta vem den unga kvinnan på bilden var, och varför hon hade två sorgband på armen.

Så ska flickor dö

Nu när tävlingen på Kapitel 1 är över, lägger jag ut min sommarrysare här på bloggen till allmän beskådan! Jag slutade på plats 10 av 33, vilket jag är mäkta stolt över!

 
Han satt på samma stubbe som vanligt och såg myggorna dansa i soldiset. Göransson hade visat honom platsen utan omsvep, det var en hyvens karl. ”Här” hade han sagt, och pekat. ”Här låg hon, med fötterna ditåt och huvet ditåt.” 

Till en början hade han suttit där för att få syn på Mannen. Han inbillade sig att han skulle veta vem det var, bara han fick se karln. Men Mannen kom aldrig så istället började han se alla flickorna. Några promenerade, andra sprang ensamma, som Anneli hade gjort. Han hade kontrollerat noga så att det inte gick att få syn på honom från elljusspåret, och nu väntade han där om kvällarna för att se till att ingen, ingen skulle göra dem illa. 

Aron satt vid hans fötter och väntade snällt. Tassarna vilade lugnt i blåbärsriset men öronen var spetsade. Snart skulle hon bli synlig i nerförsbacken och då var det inte långt kvar. Hon skulle bara ta sig ner för backen och runda sista svängen. Väntan gjorde honom spänd, och han fingrade på nyckeln till lekstugan som låg i fickan. Fast han visste att Anneli inte kunde se att han hade flyttat  den, så hade det känts konstigt att ta den från spiken. 

När han såg henne hade Aron redan haft vittring några minuter. Hon hade blå fotbollsshorts och vitt linne och håret var blont och uppsatt i en tofs. Benen var nästan som de smala videbuskarna som dolde honom där han satt. Hon var rödblommig och flämtade men höll blicken framåt med fokuserade ögon. Målmedveten, precis som Anneli. Hon hade aldrig haft en chans att se eller höra något förrän det var försent och det skulle bli likadant för den här flickan. Han förstod mycket väl varför Mannen hade valt den här platsen. Han räknade till fjorton i huvudet och sedan gav han Aron ett tyst kommando. ”Nu.” 

Hunden var snabb och flickan oförberedd, men hon lyckades ändå kasta sig åt sidan. Det sista han såg av henne var en blond tofs som försvann bakom buskarna. Hjärtat dunkade när han skyndade fram genom snårskogen, men han hade lärt sig att vara samlad och lugn. Det här var alltid den värsta biten och han var varje gång tvungen att intala sig att han måste skydda dem från sådana som Mannen. Han höll i den röda snusnäsduken och den lilla flaskan, men de skulle inte behövas. Den här gången slapp han se ett par skräckslagna ögon stirra på honom. 

Aron stod böjd över flickan med tänderna runt nacken, precis som han hade blivit tränad, men flickan hade slagit huvudet i fallet och låg redan avsvimmad på stigen. ”Duktig pojke, bra jobbat.” Han vred hennes huvud en aning och försökte se om fallet hade tagit illa, men såg bara ett litet märke, inget allvarligt. Han tog henne i famnen som han brukade göra och bar henne den lilla biten upp till huset. Hon var lätt, som Anneli när hon var liten och vägde som bomull och fjädrar.

Inne i lekstugan var det svalt och bädden som han gjort iordning var mjuk och skön. Några dynor från gamla trädgårdsmöbler och en varm pläd. Hon skulle inte behöva vara rädd här. Det fanns en lampa i taket och gardinerna var blommiga och glada. Ingen skulle göra henne illa. Försiktigt la han henne på bädden och strök henne över håret. Det var lite fuktigt av hennes svett, men mjukt som Annelis. Hon skulle inte vakna än på länge. Hennes kropp var avslappnad och hennes ögon stängda. Aron skulle hinna få sin belöning innan det var dags. Han stoppade försiktigt om henne med filten och gick ut. Stängde dörren och låste ut alla faror. Här var hon trygg. 

Nyckeln skulle hänga på spiken utanför dörren, det hade Anneli bestämt. Det var viktigt att det gick att låsa, det skulle vara som ett riktigt hus. Röda väggar och vita knutar. Hon hade sovit där ibland när hon var liten, tillsammans med Ella och Lina. Luftmadrasser och sovsäckar som täckte hela golvet. En byrå ville hon ha där inne också, en rosa vas och en trasmatta. Allt fanns kvar.

Hundgodiset stod i skafferiet numera, efter att Ulla hade flyttat. Aron lade sig vid fåtöljen och tittade på honom med stora ögon. Han kliade honom långsamt mellan öronen. Snart var det dags igen. Den här flickan skulle inte behöva vara rädd och ingen skulle göra illa henne. Ingen skulle få våldföra sig på henne. När hennes föräldrar skulle identifiera henne skulle det bara se ut som att hon sov. Hon skulle vara vacker, utan blåmärken och fula sår, med blek hud och slutna ögon. Det var så flickor skulle dö. Inte som Anneli, inte rädda och ensamma. Inte med våld och ondska. Stilla, i en lugn och trygg famn. Det var så flickor skulle dö. 

Nu var det dags. När han reste sig följde Aron med. Hon skulle få vara trygg, precis som de andra. Han skulle stryka henne över kinden och viska i hennes öra. ”Du behöver inte vara rädd. Ingen ska göra dig illa, pappa är här.” Och hon skulle slappna av i hans armar tills hon inte längre kunde röra sig. Han skulle sitta stilla med hennes kropp i famnen en stund och känna hennes lukt. Kanske skulle han gråta. 

Det första han såg när han kom ut på gården var den tomma spiken och den öppna dörren. Sedan det sönderslagna fönstret och glasskärvorna i gräset. Aron gnällde och började nosa längs marken. ”Sitt, Aron.” Han tänkte inte springa efter henne, inte ens försöka. Han andades ut så djupt som han inte gjort på många år. Äntligen var det över.

Äntligen, som han hade längtat. Han gick in och bryggde sin sista kopp kaffe i huset. Snart skulle han höra sirenerna komma närmare. Han skulle visa dem lekstugan. Hålla fram sina händer så de kunde sätta fast handklovarna. Kanske skulle det vara journalister på plats redan. Ulla skulle snart få veta alltihopa. Han hoppades att de skulle vara försiktiga när de bar ut de andra flickorna ur jordkällaren, han hade tvättat och gjort i ordning dem allihopa. Slätat ut deras kläder och kammat deras hår.

Äntligen skulle någon få sitt straff. Äntligen skulle Anneli få upprättelse och äntligen skulle Ulla få sörja.  Äntligen skulle någon få sitt straff och han skulle ta det värdigt. ”Det var Mannen som dödade henne”, skulle han säga till dem. ”Det var Mannen som dödade henne, men ta mig istället.” Jesus eller Barrabas? För folket hade det aldrig spelat någon roll.