onsdag 7 september 2016

Minst uppmärksam

-Se dig för!
-Akta bilen!
-Du kan inte gå runt i din egen värld!
Nej inte kunde de förstå, det var långt innan Pokémon Go och Facebook-appen, långt innan smartphones och virtual reality. Ändå hade hon sin egen verklighet invävd i det de andra såg, totalt odigitalt. En hög tall vars krona var hem åt de gyllene prinsesstrastarna. En vattenpöl som kunde vara en portal till den magiska värld där hon styrde vädret med armbandet hon flätat på förskolan. Bilarna som körde fram och tillbaka för att lämna meddelanden mellan de fem kungarikena och därigenom avstyrde ett stort krig.
Hon hade inte tid att se sig för. Hon visste att hon måste hinna uppleva allt, känna och se allt innan det var för sent. Till och med hon som de sa var minst uppmärksam hade sett de vuxnas tomma blickar betrakta den fantastiska världen som fanns runt om dem. Till och med hon hade insett att allt skulle försvinna. Några år till, sedan skulle hennes magiska värld dö bort inför hennes ögon liksom den gjort för alla de andra.

tisdag 16 augusti 2016

Sandwich

Han har den där bilden i plånboken som Karin tog när de var på Liseberg. Hon förstår inte varför. De visste tillräckligt lite om varandra då för att förälska sig. Nu vet de alltför mycket om varandra för att kunna gå därifrån. Ett känslomässigt gisslandrama. När de stannar för att köpa glass skyndar hon sig att betala, så hon slipper se.

måndag 12 oktober 2015

Förlorat

Hans fingrar rör sig snabbt över greppbrädan. Smygande, som om de inte vill att han ska märka vad de håller på med. Då och då låter han ett ackord eller en kort melodislinga ljuda. Klangen är dämpad och varm men tonerna är utdragna och klagande. Den ljusa skjortan hänger som på en galge över hans beniga axlar. Kinderna insjunkna, huden grå och tunn. Ja, han ser sliten ut, som alltid. Men det är något mer också som hon inte känner igen. Som ett skavsår, något som finns där och irriterar och smärtar. Hon sitter i hans karmosinröda fåtölj och halsar ur sitt medhavda presentenvin, ett amarone från 79.
- Man hör aldrig blues nu för tiden, det är synd, säger hon och fokuserar blicken på hans dansande fingrar. Han tittar inte upp. Hon söker en kontakt, eller närhet som en gång har funnits.
- Träffar du fortfarande Jeanette?
Nu tittar han på henne och genom henne som hon alltid har inbillat sig att han kan göra.
- Du måste fan börjar slappna av nån gång. Seriöst, att du inte bara släpper allt. Skit i det nån gång.
Hon drar upp benen i fåtöljen och när hon möter hans blick vet hon att han har sett. Han suckar djupt och tittar ner på gitarren igen.
- Jag snackar inte om att röka på eller nåt. Fan. Jag vet var jag har dig vet du. Se bara nu, så jävla rädd att inte följa mallen.
- Nej jag vet precis vad du snackar om, fräser hon tillbaka. Ska vi ha den här diskussionen igen tycker du det? Jag vet var jag har dig också, kan vi låta det stanna där?
Vinet är tungt, och flaskan fuktig av iskall handsvett.
- Vet du varför vi har den här diskussionen om och om igen?
Han förväntar sig inget svar och får inget heller. Nu är han helt lugn. Det är knappt så att hjärtat orkar slå.
- Det är för att du tror att det handlar om mig. Du tror att vi ältar mina problem. Jag har aldrig haft några problem, okej? Du är fan både blind och döv. Minns du när jag gick med dig till tandläkaren? Minns du när jag skjutsade hem dig efter skolavslutningen? Du har bara stoppat undan allt och gått och byggt dig ett precis likadant luftslott. Fattar du inte varför vi har den här diskussionen?
Gitarren spelar sig själv nu där den ligger bredvid honom i soffan. Han har gått över en gräns nu, den som de aldrig korsat förut och han vet inte vad som finns på andra sidan. Gitarren spelar, matar fram en rytmisk blues som aldrig kan ta slut. Toner som föder varandra, leder vidare mot refrängen men kommer aldrig dit. De har rest sig upp nu, omedvetet. I sitt huvud hör han munspelet och en melodislinga som aldrig kommer spelas. Hennes blick är låst i hans klarblå iris och i tomheten i pupillen som hon aldrig kommer kunna tolka. Per automatik kontrollerar hon pupillens storlek.
- Jag ringer en taxi nu. Tystnad. Hon har frammanat tystnaden och han har nämnt det onämnbara. De har dödat det välbekanta tugget, smågrälandet som de båda kan vila i några timmar.
- Morsan och farsan, börjar han men det finns ingen fortsättning på frasen. Hon häller sakta ut resten av vinet i vasken medan hon pratar med taxibolaget. -Tack för presenten, säger han och får ett ironiskt leende tillbaka. -Ja tack, så snart som möjligt. Femton minuter? Ok.
Han sätter sig ner i soffan och plockar upp gitarren igen. Försöker hitta melodin som han nyss hörde, kanske var det en gammal vän som spelade den i ett annat liv. Ett liv som utspelade sig långt härifrån bland vänner och fester och musik. Ett liv som inte hade nöjt sig med en sunkig andrahandslägenhet och några folköl till frukost. Hon drar på sig stövlarna och kavajen. Nu är hon redan i trapphuset.
- Hejdå vi ses.
- Tre månader.
Hon är påväg nerför trappan. Dörren går inte igen helt, han hör de ekande stegen försvinna.
- Läkaren gav mig tre månader! ropar han från soffan. Ytterdörren går igen.
Han hummar på en melodi medan fingrarna tröstar gitarren som stötvis gråter fram blå toner.
"My baby sister aint comin back."
En ny låt börjar växa fram.
"She drank her wine and now she's gone."
Han sjunger och spelar tills lägenheten fylls med musik.
"If i had a brother like me i guess i would hate him too."
Gitarren sjunger med honom och dansar och virvlar och lägenheten är full av fest och musik och vänner.
"My baby sister aint comin back no more."

torsdag 13 november 2014

O-ord

Middagen oäten, bebisen obadad. Har du gjort klart rapporten? Nej den är oskriven än. Osynkad, omed, ”inte på banan” som de säger på huvudkontoret. Ringde det på dörren? Kom för allt i världen inte in, det är oöppet!

onsdag 12 november 2014

tjocka

Jag vet att nycklarna ligger i den vänstra fickan, ändå stoppar jag ner handen i den högra först. Jag vet inte varför jag gör så. Den högra fickan är tom, och i den vänstra ligger en nyckelknippa. Fyra olika nycklar. En till huset, en till förrådet, en till garaget och en till cykellåset. Innan jag lämnar huset går jag in i tvättstugan. Vrider av vattenkranen som går till tvättmaskinen och sorterar högen som ligger på golvet. Vitt, färgat, fintvätt, underkläder, lakan. Ute ligger en tung dimma över huset och gården. Jag låser huset, förrådet, garaget och cykeln. Lämnar nyckelknippan i soprummet. Det låg inget i den högra fickan.

tisdag 11 november 2014

Vräk

Ett vräk
Vad är ett vräk?
En som vräker sig ut över hela soffan
Tar plats
Syns
Finns
Eller den som blivit vräkt
Utslängd
Bortkastad
Och inte längre har en plats att kalla hem
Vad är ett vräk? 
Ett ovanligt strandgräs 
Som vajar i vinden
En dyngbagges skitboll?
Ett ödlefoster?
Ett vräk
Om man säger det många gånger

Låter det som ett riktigt ord

lördag 9 augusti 2014

Håla

Jag tittar på henne och hon är så vacker. Hon står där och är så vacker och mina ögon ramlar ur sina hålor. "Förlåt" säger jag och försöker trycka tillbaka dem. Fingrarna bli blodiga men hon bara ler. Jag önskar att hon inte skulle le så vackert. Sedan kommer Hanna som är hennes bästa vän. "Vad fan glor du på? Jävla äckliga lebb." De går arm i arm därifrån och skrattar och jag sluter ögonlocken, håller ögonen på plats. Och jag tänker att jag stoppar in min hand mellan hennes ben och rör vid henne. Det känns äckligt. Sedan tänker jag på Andreas, att jag rör vid honom där. Det känns lika äckligt. Och jag tänker att jag kanske är en ingenting. Och det känns bra så. Ingenting kan inte vara lika äckligt som en lebb. Jag önskar att jag vore ingenting. 

lördag 31 maj 2014

Mellanläge

Jag slår ditt nummer igen, som jag lovat mig själv att inte göra. Det är ett spel. Det är ett spel och jag spelar ut mina bästa kort igen och igen. Schack matt. Kopplingston och från rummet bredvid hans tunga snarkningar. Doften av försommar från det halvöppna fönstret Han har varit uppe sedan halv fem. Hårt arbete, lönebesked den tjugofjärde. Man vet vad man får. Hjärter kung mot spader knekt. Fem signaler sedan din telefonsvarare. Jag lämnar inget meddelande. 

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." /H. Söderberg

fredag 9 maj 2014

Långt borta

Han är så långt borta och jag saknar honom. Det är femton centimeter vägg mellan sovrummet och vardagsrummet och sedan ytterligare en och en halv meter till skrivbordet där datorn står. 

Han är så långt borta. För att komma dit måste jag resa mig ur sängen, klä av mig min stolthet och lägga ifrån mig min ilska. Öppna sovrumsdörren, leta efter de rätta orden, gå åtta steg genom hallen, klä mig i ödmjukhet och slutligen de sista stegen fram till skrivbordet där jag måste överkomma all min rädsla för att förlora honom. 

Jag drar täcket över huvudet och saknar honom lite till istället. 

fredag 18 april 2014

Monstret under sängen

Hon kan inte sova och svär på att det är någon under sängen. 
-Vem där?
-Ett vanligt vänligt vidunder. Vinternattens väktare och Vemodets vasall. 
-Dåså. Godnatt Herr Vidunder. 
-Godnatt.