tisdag 19 juli 2011

Att snava

”Det är ingen fara. Jag tar emot dig om du snavar” sa du. Och jag föll och du tog emot mig. Och det var på en gång ofantligt pinsamt och alldeles underbart. Och jag kände det där pirrandet som man gör när man är nära någon första gången. När vi talar om det nu så säger du alltid att jag snavade med vilje och jag skrattar och säger att det inte är sant men jag tycker om att du tror det och kanske var det inte helt oavsiktligt ändå. Kanske har jag bara glömt. Och så får du någon okynnigt i blicken och frågar om jag inte är orolig att någon annan flicka ska snava när du guidar någon grupp men då säger jag helt allvarligt att de får ramla bäst de vill. Men du skulle bara våga ta emot.

Om män och tv-spel


Ja ni har rätt. Kvinnor, speciellt mammor, blir faktiskt stressade och lätt irriterade när en man sätter sig vid sitt tv-spel. Och det är inte bara för att vi vet att vi inom de kommande timmarna inte kommer få någon som helst kontakt med er. Eller för den delen någon hjälp med urplockning av diskmaskiner, klippning av gräsmatta etc. Utan dessutom för att vi vet att under de timmarna kommer ni vara totalt avskärmade från världen. En ettåring kommer kunna bygga ett tre meter högt torn av tändstickor och knivar och klättra upp i detsamma framför era ögon utan att ni reagerar. Tonårsdöttrar kommer kunna fråga er om det är ok att de sover över hos någon som de träffat på nätet som heter ”Z” och om han kan få skjutsa hem dem på sin motorcykel och ni kommer svara med ett ”mmm”. Det är liksom Alfons pappa läser tidningen gånger tusen. 

Men missförstå mig inte! Jag älskar också tv-spel. Jag kan också flyta bort i skärmen några timmar och undra vart tiden tog vägen. NÄR BARNEN SOVER! Och tvätten är tvättade, disken diskad och alla pyttesmå legobitar ligger i sina lådor. När jag spelade Fable 3 kunde jag knappt tänka på något annat än nästa uppdrag och jag längtade till den där stunden NÄR BARNEN SOV och tvätten var tvättad och disken diskad och jag kanske struntade i de där pyttesmå legobitarna någon gång. Men jag satte mig inte mitt i högen av barn och leksaker och oöppnad post och torkade makaroner medan du lagade mat med en skrikande bebis i famnen. Och jag sket inte i allt för att jag ville levla min gubbe eller komma till nästa nivå eller vinna Stanley cup. DÄRFÖR blir vi stressade, pojkar, när ni sätter er vid erat tv-spel. Fatta det!

Brus


Bara ett par kilometer längre ner flyter älven förbi som en stillsam å, men nedanför stugan brusar storforsen. Går du nära blir det öronbedövande så att till och med dina egna tankar försvinner i dånet. Längst ut mot forsen finns en klipphäll där du kan stå nästan torrskodd och ändå vara så nära vattnet att du blir yr av allt virvlande och skvättande. När du har suttit på huk där en halvtimme har du tömt huvudet på allt ovidkommande, jag lovar dig.
Uppe vid huset är forsens ljud ett bakgrundsbrus som du vänjer dig vid. Det är som att du sätter igång en köksfläkt när du kliver ur bilen, och låter den gå tills du stänger igen bildörren igen och är påväg därifrån. Vi som har växt upp här är vana, men för dig kanske det tar ett par somrar innan du kan koppla bort det helt och hållet. Forsen är stark och kommer alltid vilja påminna dig om sin existens. Så att du inte glömmer vem det är du har att göra med. Så att du inte slappnar av och släpper barnen utom sikte. Långt tillbaka har barn dött i forsen.
Men jag vill inte skrämma dig. Jag vill bara att du ska veta vad det är du köper. Jag vill inte att du ska komma hit och tro att du ska mötas av den oändliga tystnaden. Avkoppling och lugn långt bort ifrån stadens sus och brus. Här finns ett annat brusande, och det är vad du köper av min mormor alldeles för billigt. Jag vill bara att du ska veta. Gratulerar till köpet.

måndag 18 juli 2011

Mina ord

Jag vägrar skriva en usel text som jag inte kan stå för ens på fyllan. Jag vägrar tota ihop något bara för att det ska göras. Du bryr dig inte, svarar att allt är bra, fast du läser hälften. Du ger tummen upp och ler, fast jag skäms för varje bokstav. Men jag skiter i dig. Det är mina ord och min själ. Det är min blogg och mitt liv. Det är jag som står kvar när alla andra gått hem och då finns inget annat kvar än orden. Orden jag äger, de underbara. De underbara som ömsar skinn av sig själva när ingen ser på. Nästa gång jag läser dem är de annorlunda, färgerna djupare och meningarna mer elastiska. Det är de orden jag vill skriva. De som befruktar varandra och växer i munnen till något som jag inte visste att jag kände. Inte någon dussintext som går obemärkt förbi. Inte något okynnesskrivande eller en dikt om moln. Så om du kan fatta det eller gå och lägg dig istället.

fredag 15 juli 2011

Rapport från jorden


Rapport nr 11872
Jag har nu studerat människorna länge nog för att förstå det mesta av deras kultur. Deras framfart utanför själva planeten börjar oroa mig och jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla mig dold länge till. Det är troligt att jag kommer påbörja resan hemåt inom en snar framtid. Jag vill ändå ge mig själv en ärlig chans att lösa gåtan med den mystiska sjukdomen som sprider sig över snart hela planeten och jag tror att jag är nära ett genombrott. Jag börjar äntligen se sambandet nu mellan sjukdomen och de små väskorna med plastbitar i. Här följer en redogörelse för mina slutsatser hittills:
De enda symptomen på sjukdomen tycks vara att kroppen sväller. På vissa individer är sjukdomsförloppet mycket långsamt, medan det på vissa tycks vara skenande. Tydligen så är det viktigt att den sjuke får i sig stora mängder medicin, och här tycks sambandet mellan plastbitarna och sjukdomen komma in. De sjuka tilldelas ett visst antal plastkort, utifrån vilka kriterier vet jag ännu inte. Plastkorten berättigar till en viss mängd medicin som de sjuka köar för att hämta ut på olika faciliteter. Ofta bildas enorma köer för att få tag på läkemedel.
Vad jag kan se har sjukdomen spridit sig till i stort sett hela planeten nu, trots den karantän som tycks ha rått under en längre period. Även inom karantänområdena finns friska individer, antagligen för att sköta om de sjuka. De friska tycks också äta mediciner, kanske i förebyggande syfte?
I små områden på vissa kontinenter verkar människor ännu ha klarat sig undan epidemin. Där finns inga läkemedelscentraler och människorna kan ännu inta vanlig föda. Människorna i de områdena har inte heller några plastbitar.
Detta är det enda samband jag kan se, så jag tror att jag i alla fall är på rätt väg. Men som sagt vill jag gärna stanna ännu en tid för att säkerställa mina resultat. För ytterligare bekräftelse sänder jag tillsammans med min rapport ett friskt och ett insjuknat exemplar. Jag hoppas att människan har förmågan att överleva nanosömnen så att våra läkare kan få undersöka dem. Jag kommer vänta ivrigt på resultaten.
Slut på rapporten.

torsdag 14 juli 2011

Stofiler, stofiler, stofiler


Jag näst intill ramlade in i lägenheten klockan halv nio med en pizzakartong balanserande ovanpå en hög med post och med portföljen och en kasse från ICA i andra handen. Maten skyfflade jag in i kylskåpet, men resten fick ligga kvar på hallgolvet. När jag dök ner i soffan och äntligen fick en bit av den efterlängtade, men vid det laget iskalla, pizzan, var det som att allt bara rann av mig. Hela veckan hade varit likadan med sent kvällsjobb och knappt någon tid att ta lunchrast eller gå på toaletten. Vi gick som vanligt runt och var irriterade på ledningen som inte valde att ta in mer folk före deadline, men det spelade ingen roll i det stora hela. Det som skulle göras måste göras, och det måste göras av oss. Jag hade snart tryckt i mig halva pizzan när jag var tillräckligt mätt för att kunna titta upp på tv’n och greppa dosan. Nu skulle det verkligen sitta gott med en bra film eller spännande serie. Jag behövde få slappna av mer än något annat. På ettan möttes jag av Leif GW Perssons släpiga röst och slappa, hängande kinder. ”Den här utredningen är under all kritik alltså. Jag förstår inte hur det här har kunnat undgå polisen.” Nej. Tvåan. Jan Guillo sitter i en soffa och viftar med armarna medans han pratar. Han skrattar och ser glad ut, nästan självgod. Nej. Fyran. Vad är det där för gubbe nu då? Jahaja, det är filmtips med Nils-Petter Sundgren, mannen som har rynkor på rynkornas rynkor. Han hyllar en film som jag aldrig kommer att se och en skådespelare som jag aldrig hört talas om. Jag slår av tv’n och slukar den sista pizzabiten. Lika bra att gå och lägga sig, vi måste vara på jobbet före sju imorgon bitti. Efter lunch är vi klara med projektet och jag kan ta en tidig eftermiddag. Jag tänker åka förbi en tv-handlare och skaffa mig fler kanaler. Helst några utan gamla stofiler.

söndag 10 juli 2011

Om att vara populär


Tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man slapp vara ensam. Sofia du som är så snäll visst kan väl Angelica få sitta med dig sa fröken och alla visste att snäll betydde ful och att de satt där i hörnet inte för att de var snälla utan för att de var fula. Töntiga och lite äckliga. Och jag hade bänken brevid Jennifer som tuggade Jenka i smyg till och med på gympan och hade en brorsa som gick i högstadiet och körde moppe. Ja det är tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man fick vara med på listan med de snyggaste tjejerna. Vi brydde oss inte om den där listan som killarna skrev i klassen nej vi brydde oss inte så länge vi fanns med och det visste vi att vi gjorde. Men det är tur att man var populär i skolan i alla fall. Så att man fick vara med om ett och annat. Fick vara eftertraktad ja kanske till och med lite älskad och när killarna drog med en in på toan var man speciell och hade nästan lite bröst och långt hår och de gjorde som de gjorde de var bara pojkar, eller hur? Och det är tur att man var populär i skolan i alla fall och fick åka moped med Jennifers brorsa och känna vinddraget och lukten av hans skinnjacka och sminka sig och dricka folköl bakom biblioteket och tjuvröka. Hångla med nån kille som inte visste vad man hette men visst tyckte han om mig eller hur och komma hem för sent med röklukten i kläderna och munnen. Tugga Stimorol och smyga bakvägen. Blanda pappas whisky med vatten och tro att han inte märkte något halsa höger vänster med Sprite och låtsas att det var gott. Ja jävlar vilken tur att man var populär i skolan men inte fan skulle jag göra om det.