- Lisa! Kom så går vi en sväng! sa farmor och tog Lisas hand.
De gick ut ur sommarstugan, över den lilla gräsmattan och ut genom grinden i staketet. Farmors hand var torr och lite skrynklig. Efter bara några steg in på stigen var det som att skogen slöt sig runt om dem. Träden liksom lutade sig in över stigen, fåglarna sjöng vackrare, annorlunda sånger och det prasslade överallt i ris och buskar. Att gå i skogen med farmor var magiskt. Hon såg så mycket saker, sånt som andra vuxna aldrig la märke till. De gick långsamt, tog sig tid att se allt, känna alla lukter.
- Här luktar det kantarell, sa farmor ibland, och då brukade de alltid hitta en stor ring med guldgula svampar i närheten.
När det gått en stund längs stigen kom de fram till en stor sten som farmor brukade kalla ”tittstenen”. Farmor hjälpte Lisa att klättra upp längst upp på stenen och Lisa ställde sig upp och tittade.
- Vad ser du? frågade farmor, och Lisa spanade allt vad hon kunde.
- Jag ser... att vattnet på sjön krusar sig. Det blåser lite från, från...
- Från norr, fyllde farmor i.
- Ja precis, från norr. Jag ser en bofink, det är en pojke. Jag ser... jag ser moln, inga regnmoln. Solmoln.
- Bra. Kom ner så ska jag visa dig något mera.
De gick en bit bort till en liten glänta en bit in i skogen. Farmor satte sig ner på huk.
- Känn här i gräset.
När Lisa drog med handen genom gräset blev den alldeles våt, och hon såg små små vattendroppar på stråna.
- Här har Rimfaxe varit framme, log farmor. Se här, vi ska ge en liten gåva till Natt och hennes döttrar.
en magisk farmor, anar att äventyret kanske går i arv...
SvaraRaderaoch visst är magnolior vackra, ett litet ögonblick blommar de, men då är de strålande! tack för fina kommentarer