torsdag 26 december 2013

Revolutionens fotfolk

Erik är sjutton år och har köpt bitcoin för hela studiebidraget. Anna är sexton år och läser just nu sidan hundratretton i Kapitalets andra band. Idag är de på väg till ett möte, en sammankomst som kanske ska komma att förändra deras liv. Så känns det i alla fall nu när de sitter på bussen tillsammans. Annas ljusa lockar sticker fram ur hennes egenhändigt virkade mössa och bildar ett slags skygglappar när hon böjer sig över boken. Hon vill inte se på Erik just nu, han är så ivrig och blir så lätt hetsig. Hans knä skakar mot hennes och han fingrar nervöst på mobilen. 


Eriks pappa är byggmästare och hans mamma jobbar på ett äldreboende i andra änden av stan. Anna tror att hon kanske är undersköterska. Bildning verkar inte vara något som man håller högt i hans familj. Proletariatet, tänker Anna och önskar att hennes egna föräldrar inte var akademiker. Hon är rädd att ingen kommer ta henne på allvar, att de kommer tycka att hon är överklass när de får reda på hennes bakgrund. Erik vet såklart vem hennes pappa är och att hennes mamma jobbar på universitetet. Han verkar inte bry sig, men hon vet inte vad de andra kommer säga. Hon vet inte ens vilka de andra är, de har bara haft kontakt på anonyma forum på nätet. Ändå känner hon ända in i benmärgen att det är här hon hör hemma. Den här gruppen, den här kampen. De behöver henne, och hon behöver dem. 


Bussen stannar med ett ryck och Anna får bråttom att stoppa ner boken i ryggsäcken. Höga betonghus reser sig runt dem och de ser sig omkring. Erik får syn på skylten, 11A, där de ska ringa på porttelefonen och sedan bli insläppta i en källarlokal. Han går med snabba långa steg. Beslutsamt. Anna följer efter men tveksamheten börjar ta över och knyter sig som en klump otuggad vetebulle i magen. Fötterna blir till betongsuggor och hon stannar. Han ropar på henne men hon står kvar. Det är nu, just i det här ögonblicket, som jag väljer väg, tänker hon. Men hon väljer inget. Eriks ögon skjuter blixtar men hennes betongfötter kan inte hoppa undan. Han vänder tillbaka och tar tag i hennes arm. 


"Jag fattade hela tiden att du inte skulle palla. Spring hem till pappa du, jag går själv. Läs en bok, det förändrar säkert världen!"



Och han vänder sig om och går. Och hon står kvar och ser honom bli insläppt i 11A. Och världen blir oklar och liksom suddig i kanterna och tiden dras ut och trycks ihop tills minuterna blir till sekunder och månader och till slut försvinner marken under hennes fötter. Då äntligen lättar hennes betongfötter från marken och flyger henne hela vägen hem. Nyckeln i dörren, mössan på hyllan. Kapitalet ställer hon tillbaka i bokhyllan i vardagsrummet.


Mina ord var: Benmärg, Bulle, Bildning, Bitcoin och Byggmästare (Betongsugga, Betonghus och Beslutsamt kom med av bara farten!)

lördag 21 december 2013

One night stand

Intressera
Charmera
Invitera
Insistera
Kopulera
Stimulera
Simulera
Onanera
Arkivera

fredag 20 december 2013

Oraklet

På botten av tjärnen bor en gammal gädda
Hon har sett allt och hört allt
Solen som glimrar genom vattnet,
försvinner,
kommer tillbaka,
om och om igen,
fler gånger än någon kan ana
Småfiskar på lina
och de utan lina, som hon kan jaga
En älgmule, en skugga som försvinner förbi
Inlopp och utlopp
Regnet som smattrar mot ytan
Varje julnatt, när djuren talar med varandra på människors språk
kommer de till henne med sina frågor
"Hur lång är en pinne?" 
"Hur många stenar finns det?"
Aborrar, mörtar, smågäddor
De vet att hon är ofarlig just den natten
Hon suckar och försöker gömma sig bland stockar och stenar

Imorgon blir någon av dem hennes lunch

torsdag 19 december 2013

Två streck

I mitt inre rum har dina tankar virvlat
Ditt blod har blandats med mitt
Jag kan inte sakna dig, för du har aldrig funnits
Jag kan inte välja bort dig, för jag har aldrig valt dig
Jag kan inte nämna dig vid namn, för du äger inget
Förnimmelsen av dig är svagare än en viskning och stark nog att flytta kontinenter
Det har alltid funnits en plan
Inför dig är jag svarslös

torsdag 5 december 2013

Gömstället



Beate drog fram en liten låda av kartong med texten ”Fina chokladpraliner” ur nedersta hyllan i vitrinskåpet och la den i sitt knä. Hennes händer var varma nu och kaffekoppen tom. Den virkade pläden hade som vanligt skrynklat ihop sig bakom ryggen, men hon iddes inte resa sig för att räta till den. Det fick vara så, som vanligt. 

Det var mitt på dagen, och ljusstrimmorna som nådde in i lägenheten genom persiennerna var starka. Om en timma eller så skulle någon från hemtjänsten dyka upp. Till dess hade hon en stund för sig själv. 

Hon lyfte bort locket på lådan och tog fram en bunt med fotografier. På baksidan hade hon skrivit namnen på personerna på bilden men det fanns egentligen ingen anledning. Siv, Arne, Inga-Maj, B-O, Lisen. Hon kände dem mycket väl, och den dagen hon inte längre kunde känna igen deras ansikten skulle ingen annan heller vara intresserad av att veta vad det var för människor. 

Det kändes härligt att framkalla de gamla minnena och inte lika vemodigt längre. De var borta nu, ja visst, men det skulle inte dröja länge innan de återsågs på en bättre plats. Hon tog upp ett silverarmband och en lite putsduk och innan hon satte armbandet runt handleden rengjorde hon det noga. Det hängde runt hennes smala och beniga arm och såg inte alls lika vackert ut som det hade gjort en gång. Med en liten suck la hon ner det i lådan igen tillsammans med fotografierna. 

När lådan återfått sin plats i skåpet la hon sig på sängen. Överkastet hade hon själv virkat, ruta för ruta. En liten stund skulle hon hinna vila innan det plingade på dörren.

torsdag 7 november 2013

Torsdag

Att säga orden
JAG SAKNAR DIG
till den som inte förtjänar dem
Att acceptera
att själen
har sjunkit så lågt
HALLELUJA
Vi är alla mänskliga

Systrar

Vi var så starka
du och jag
Hennes vackra döttrar
som aldrig hade några problem

Aldrig några ätstörningar
Vi hulkade för tyst
och la papper i toan

Aldrig några droger
Bara ett par Imovane
för att somna lite fortare

Aldrig sprang vi på BUP
Vi hade långärmade tröjor
och handledsvärmare

Vi var så starka
du och jag
När hon skröt om sina döttrar
som aldrig hade några problem

Jag har aldrig känt mig så osedd

söndag 3 november 2013

En dikt

Jag satt i en minneslund igår
Bara maskarna kröp upp ur jorden för att hålla mig sällskap
och asparna spelade med frostnupna blad

Jag har försökt sörja dig så många gånger
på så många sätt
Nu satt jag bara där
och sjöng alla visor du gömt i mig
djupt i mig, där ingen botten längre finns

Tonerna som svävade där var dina, men melodierna spelades med mitt hjärtas puls
Jag satt i en minneslund igår
Jag kände ingen saknad

onsdag 14 augusti 2013

Stilla havet, sommartid

Plockade fram en gammal text. Gjorde en fortsättning. Den kursiverade texten är en gammal puff där uppgiften var att skriva en text som innehöll orden "soppa", "undantag", "misstänkt", "glömma". Fortsättningen innehåller pufforden "formbar" (nästan i alla fall) och "numera".

-   Kan du koka soppa? Undrade kökschefen, och jag nickade naturligtvis.
      -  Fisksoppa? Löksoppa? Köttsoppa med klimp?

  
Jag nickade ivrigt och jobbet var mitt. Det var ett slitgöra, utan undantag. Klockan åtta var det frukostservering och elva skulle lunchen stå på bordet. Femti oborstade sjömän ramlade in i matsalen vid varje måltid och gud hjälpe den som råkade glömma att ta fram osten eller tappade ett glas i golvet. Ändå trivdes jag som fisken i vattnet. Efter kvällsmaten var undandukad och de andra låg och drog sig i sina kojer eller gömde sig bakom några kruttunnor och spelade kort, brukade jag stå vid relingen och se ut över det mörka havet. Jag älskade att känna havsbrisen dra och slita i håret och känna lukten av hav och saltad fisk. Långt bort i horisonten tre grader väst om polstjärnan visste jag att den Gyllene Galten låg och väntade på min signal. Ännu hade ingen misstänkt något.


Naturligtvis hade de ingen anledning att misstänka mig heller. Yngste man i besättningen och med en uppsyn oskyldig som ett nyfött barn. Inget jag gjort eller sagt skulle kunna avslöja mig, men jag var på min vakt – i ett manskap som detta var ingen att lita på! Kaptenen själv hade handplockat sin besättning just för det ändamålet. 

-  Var på er vakt! Hade han basunerat ut över däck innan vi la ut från hamnen.

      -  Var på er vakt, lita inte på någon!

Det var exakt samma ord som min far hade använt när han skickade iväg mig tidigare på morgonen. Vi visste båda två att det var ett ytterst farligt uppdrag jag gav mig ut på, ingen tvekan om den saken. Ändå var det utan betänkligheter och med bestämda kliv jag gick ombord på piratskeppet Smygande Paddan. Min far hade jagat Kapten Tvåfinger och hans trogna styrman James över världshaven så länge jag kunde minnas, och nu hade vi verkligen en chans att sätta dem båda bakom lås och bom för en lång tid framöver. Den möjligheten fick bara inte glida oss ur händerna, även om det innebar att jag var tvungen att skala fler morötter än jag trodde var möjligt.

Kniven skavde och redan den andra dagen hade jag blåsor i handflatorna. Jag dolde dem noga för mina bröder i kojen, precis som jag dolt allt annat. Ovanför mig sov en av de yngre sjömännen, en kanonjär med rygg och armar täckta av tatueringar. Om han somnade före mig var jag tvungen att ligga och lyssna på hur han svor i sömnen, medan jag försökte slumra in. I övrigt var han en av de få som gav sken av att vara en pålitlig karl, så därför bestämde jag mig tidigt för att inte tro ett ord av vad han sa. Var det något jag lärt mig under mitt korta liv så var det att saker och ting aldrig någonsin visar sig vara precis som de verkar vid första anblicken. I slafen under sov en tystlåten man från Panama. Han var inte en tum längre än mig, men såg ut att vara hundra år äldre. Hans solbrända skinn var skrynkligt som på ett äpple efter en seglats över Atlanten och hans små svarta ögon verkade följa varje steg jag tog, även när han sov. Liggandes mellan dessa två fruktade jag varje kväll att vakna upp på morgonen med en kniv mellan skulderbladen.

Faktum var att min far hade tränat mig så länge jag kunde minnas för situationer som den här. Han hade lärt mig att försvara mig, att pilsnabbt kunna hoppa undan eller ducka för ett slag. Han hade tränat mig i att aldrig någonsin låta ansiktet avslöja vad hjärnan tänkte, och naturligtvis i att vara på min vakt även i sömnen. Jag hade varit hans bästa elev, det visste jag även om han aldrig sagt det till mig.
-         
          -   Flickan är som ett stycke lera i mina händer. Jag kan forma henne hur jag vill. Hon är foglig, och dessutom har hon oanade talanger.

Som barn hörde jag honom ibland när han pratade med sina kollegor. Numera var han mera försiktig med sina affärshemligheter, men det fick mig aldrig att tvivla på hans goda avsikter.

måndag 12 augusti 2013

Vägsonett


Mot nya tider och mot nya mål
En väg som leder oss var helst vi vill
Vårt vin vi höjer till en hövisk skål
Till färdkost har vi bröd och smör och sill

När vägen kroknar tar vi blott en rast
Om regnet öser ner hörs inget gnäll
I solsken torkar hatten i en hast
Och skogen värmer oss i mossig fäll

Men ensam vill jag aldrig mera gå
Och följa backens krön utan en vän
Den vägen kantas utav tistelsnår
Med tunga steg jag vänder hem igen

Men vill du vandra vägen fram med mig
Så lovar jag att alltid följa dig