Påväg

De kallade det att checka in, men jag checkade ut. Varje steg tog mig längre bort och stängde dörrar som jag aldrig ville öppna igen. En kvinna i mörkblå dräkt log mot mig och räckte tillbaka min biljett. Hon var en del av den vanliga världen som jag nu skulle försöka leva i igen. Hennes händer såg mjuka ut. Jag försökte skaka av mig känslan av att hon och alla andra kunde läsa min blick och förstå att jag inte var som dem. I fönsterglaset skymtade jag min spegelbild. Bilden av en människa. Något äldre än jag väntat mig, sliten men med en ny blick. Blicken hos någon som aldrig vänder tillbaka.