Gömstället

Beate drog fram en liten låda av kartong med texten ”Fina chokladpraliner” ur nedersta hyllan i vitrinskåpet och la den i sitt knä. Hennes händer var varma nu och kaffekoppen tom. Den virkade pläden hade som vanligt skrynklat ihop sig bakom ryggen, men hon iddes inte resa sig för att räta till den. Det fick vara så, som vanligt. 

Det var mitt på dagen, och ljusstrimmorna som nådde in i lägenheten genom persiennerna var starka. Om en timma eller så skulle någon från hemtjänsten dyka upp. Till dess hade hon en stund för sig själv. 

Hon lyfte bort locket på lådan och tog fram en bunt med fotografier. På baksidan hade hon skrivit namnen på personerna på bilden men det fanns egentligen ingen anledning. Siv, Arne, Inga-Maj, B-O, Lisen. Hon kände dem mycket väl, och den dagen hon inte längre kunde känna igen deras ansikten skulle ingen annan heller vara intresserad av att veta vad det var för människor. 

Det kändes härligt att framkalla de gamla minnena och inte lika vemodigt längre. De var borta nu, ja visst, men det skulle inte dröja länge innan de återsågs på en bättre plats. Hon tog upp ett silverarmband och en lite putsduk och innan hon satte armbandet runt handleden rengjorde hon det noga. Det hängde runt hennes smala och beniga arm och såg inte alls lika vackert ut som det hade gjort en gång. Med en liten suck la hon ner det i lådan igen tillsammans med fotografierna. 

När lådan återfått sin plats i skåpet la hon sig på sängen. Överkastet hade hon själv virkat, ruta för ruta. En liten stund skulle hon hinna vila innan det plingade på dörren.