onsdag 1 maj 2013

Framtidstro?

En väldigt fristående fortsättning på texten från den 29/4, Minnen.


Han tog stora steg ner för backen mot gångtunneln. Förhoppningsvis hade Charlotte fått plats på Klara över natten. Tunneln låg bara några hundra meter därifrån och var ett bra och undanskymt ställe för de som behövde något mer än kaffe för att vakna till. Han rös till när morgonkylan letade sig in genom hålet på sidan av de slitna gympadojorna. Det blev kallare och kallare nu för varje morgon och det tunna islagret på vattenpölarna bekymrade honom. Nu såg han henne där nere, med några andra tjejer från Klara. Han sprang den sista biten och slängde fram jackan som han haft hängandes över axeln.

- Varsågod min sköna! Ett löfte om en varmare vinter!

Han drog på sig jackan och snurrade runt ett varv som en modell på catwalken. Den var stor, även för honom, och ärmarna hängde ner en bit över händerna. Han gick fram och tillbaka framför tjejerna och svängde höfterna från ena sidan till den andra.

- Här ser vi alltså Peder i en jacka av så kallad "over-size" modell. Den har en klassisk vinröd färg med svarta fläckar. Röklukten ingår!

Han räckte över jackan till Charlotte och nu först såg han hennes rödgråtna ögon.

- Den är din, som jag sa. Det kommer ordna sig för oss. Jag lovar, jag har inte snott den eller nåt. Hittade den i ett soprum på Söder. Och du, vet du vad det bästa är?

Ur en av fickorna halade han upp en femhundring och viftade med den framför hennes ansikte.

- Eva hälsade på mig igår. Hon kom och sökte upp mig på Klara. Hon sa att hon aldrig vill se mig igen.

Hon hulkade några gånger och halsade ur en PET-flaska.

- Vad fan, hur kan man säga så till sin egen morsa? Hon hade gått till nån jävla terapeut också.

Flaskan föll ur hennes hand och hon började skaka. Han satte sig bredvid henne och la jackan över hennes axlar.

- Du, det ordnar sig. Vi fixar det här. Det ordnar sig.

Medan han pratade försökte han förgäves stryka bort de svarta sotfläckarna på baksidan av jackan. Hon guppade upp och ner i ett slags tyst, uppgiven gråt.

- Det ordnar sig. Vi ordnar det. 

6 kommentarer:

  1. Nu börjar det bli riktigt spännande.

    SvaraRadera
  2. Ang kommentar hos mig. Ethel har lärt mig att en tanka är en förlängd haiku som består av 5 rader med 5,7,5,7,7 stavelser. Ett mycket trevligt versmått, tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Jag upprepar. Du skriver mycket bra. Bra språk, text som flyter, lagom med detaljer.

    SvaraRadera
  4. Koncentrerat läsande blev det här! Välskrivet och intresseväckande.

    SvaraRadera
  5. Fick läsa igenom två gånger extra för att få ihop dialogen, gillar drivet!

    SvaraRadera
  6. Svar på din kommentar: nej, det är nog mest jag som inte fick ihop karaktärerna och platserna, hade svårt med tidsperspektivet men det berodde nog mest på min egen oskärpa i läsningen.

    SvaraRadera