Mamma

Mamma är lik sin mamma allt går på i samma gamla hjulspår återvinner gamla vanor, alla misstag, all glädje och all sorg inget är nytt, det är ju därför hon förstår så bra därför du inte vill prata med henne för hon vet redan, anar innan du ens vet om det själv innan någon kan se i dina ögon, sitter där i sin gamla slitna fåtölj och visar bilden av dig själv som gammal, småler anar dina tankar vet och minns och vill aldrig tillbaka.

Främlingsskap

Den första dagen kräktes hon hemskt, men när magen hade tömts och hon kräkts galla några gånger lugnade det ner sig. Nu är det bara tomt och ömt. Hon har aldrig åkt båt förut och vågorna är nästan höga som husen i staden. Det är lite som en kamelritt, fast mycket, mycket värre. Flera dagar har de stora fartygen passerat förbi, en gång trodde de att båten skulle välta av svallvågorna. Ingen har stannat, men idag väcktes hoppet igen när en helikopter passerade. Hon har sett helikoptrar förut, så hon kastade sig fram för att ta skydd. Men den här gången var det inga kulor som regnade ner över dem, utan vatten. Friskt vatten, flera dunkar. Det blev inte mycket till var och en, men mannen med de vänliga ögonen gav henne en extra klunk.

Hon ser förtvivlat på pojken som vilar i hennes famn. Han har slutat suga på brösten nu, ligger helt stilla, bröstkorgen som höjs och sänks mera långsamt nu. Ibland öppnar han sina stora ögon och ser på henne ett ögonblick och då är det som att hennes hjärta går itu flera gånger om. Hon sluter ögonen och ber igen, tänker på alla de som hon svikit och lämnat. ”Du är allsmäktig, förlåt mig mina synder och låt pojken leva. Förlåt mig, förlåt mig!” Hon har syndat, många gånger. Brutit mot det sjunde budordet, åttonde, nionde. Och det femte förstås. ”Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig.” Hon tänker att när de kommer fram ska hon ge honom namnet Hope. Om de kommer fram.

Hon vet inte så mycket om landet hon är på väg till. Europa. Hon har hört att det finns enorma rikedomar där, och en lag som säger att man måste vara snäll mot barn. Ett folk som stiftar en sådan lag, de måste vara mycket vänliga människor. Som mannen som hjälpte henne till båten. Han förklarade att det var mycket farligt för honom att hjälpa henne och att det skulle kosta honom mycket pengar. Många mer än hennes sista slantarna som hon gav honom. Ändå hjälpte han henne att ta sig till kusten och ombord på båten. Hon förstår bara inte varför han inte dök upp när de skulle åka. Hade han bara varit här hade han kanske kunnat laga motorn så de hade kunnat fortsätta.

Nu rosslar pojken till i hennes armar. Han börjar skaka, trots att han värms av hennes kropp.Hon stryker över hans panna, ritar korstecken, ber och ber. ”Heliga Maria Jesu Moder. Amen amen.” Alla heliga ord hon kan tänka på. ”Snälla Jesus ta inte pojken! Ta mig istället, ta mig! Ta mig!” Det sista ropar hon ut högt med ansiktet vänt mot himlen. Kvinnan brevid henne lägger armen om hennes axlar. De som sitter runt omkring ser medlidsamt på henne, men det finns inget de kan säga. De känner alla likadant. Hopp och förtvivlan. Låt det få ett slut bara.

Så ser hon mannen med de vänliga ögonen komma mot henne. Han tränger sig fram och det är människor överallt, på bänkar längs med relingen, på golvet, på varandra. Han kliver över, mellan, försiktigt men ändå bestämt. I händerna håller han de tomma vattendunkarna. Det är mot henne han är påväg. Han pekar på pojken och håller fram en vattendunk. Tillsammans hjälps de åt att badda den lilles läppar med de få droppar som finns kvar. Han talar med en underlig dialekt, hon kan bara urskilja vissa ord han säger.

- ...helikopter ... hjälp ... vägen lång ...imorgon.

Vid horisonten är himlen röd. En strimma solljus lyser igenom molnen och träffar pojkens panna. Hon känner värmen från kvinnan som fortfarande har sin arm runt hennes axlar, sluter ögonen och låter natten sluka alla sorger. Snart är hon och pojken i hennes drömmars Europa.

I slutet på mars 2011 drev en båt med 72 människor omkring på Medelhavet. Många var kvinnor och barn. Trots kontakter med NATO-fartyg och europeiska myndigheter hände inget förrän båten spolades i land 16 dagar senare. Av de 72 fanns då 11 kvar. De var främlingar vid Europas gräns. 

http://www.dn.se/nyheter/varlden/flyktingar-svalt-ihjal-trots-natokontakt 

Efter strålkastarljuset

I mörkret bakom scenen

när föreställningen var slut

Vi behövde inte längre

spela våra roller

Bara stå där

stilla

Ta emot värme

och ge lite närhet

Dörrvaktaren

Hej

Det är jag som tar hand om alla dörrar

Öppnar några, låser andra

dubbelt om med hasp och tvärslå

En dörr har tidslås

öppnas ej förrn det är dags

att möta det som bakom finns

En annan dörr går ej att stänga

hänger snett

eller ett trasigt handtag

En dörr har jag blott nyckel till

Möt mig där

Lisa del 5

- Lisa! Kom så går vi en sväng! sa farmor och tog Lisas hand.

De gick ut ur sommarstugan, över den lilla gräsmattan och ut genom grinden i staketet. Farmors hand var torr och lite skrynklig. Efter bara några steg in på stigen var det som att skogen slöt sig runt om dem. Träden liksom lutade sig in över stigen, fåglarna sjöng vackrare, annorlunda sånger och det prasslade överallt i ris och buskar. Att gå i skogen med farmor var magiskt. Hon såg så mycket saker, sånt som andra vuxna aldrig la märke till. De gick långsamt, tog sig tid att se allt, känna alla lukter.

- Här luktar det kantarell, sa farmor ibland, och då brukade de alltid hitta en stor ring med guldgula svampar i närheten.

När det gått en stund längs stigen kom de fram till en stor sten som farmor brukade kalla ”tittstenen”. Farmor hjälpte Lisa att klättra upp längst upp på stenen och Lisa ställde sig upp och tittade.

- Vad ser du? frågade farmor, och Lisa spanade allt vad hon kunde.

- Jag ser... att vattnet på sjön krusar sig. Det blåser lite från, från...

- Från norr, fyllde farmor i.

- Ja precis, från norr. Jag ser en bofink, det är en pojke. Jag ser... jag ser moln, inga regnmoln. Solmoln.

- Bra. Kom ner så ska jag visa dig något mera.

De gick en bit bort till en liten glänta en bit in i skogen. Farmor satte sig ner på huk.

- Känn här i gräset.

När Lisa drog med handen genom gräset blev den alldeles våt, och hon såg små små vattendroppar på stråna.

- Här har Rimfaxe varit framme, log farmor. Se här, vi ska ge en liten gåva till Natt och hennes döttrar.

Förräderi

-  Kan du koka soppa? Undrade kökschefen, och jag nickade naturligtvis.
- Fisksoppa? Löksoppa? Köttsoppa med klimp?

 Jag nickade ivrigt och jobbet var mitt. Det var ett slitgöra, utan undantag. Klockan åtta var det frukostservering och elva skulle lunchen stå på bordet. Femti oborstade sjömän ramlade in i matsalen vid varje måltid och gud hjälpe den som råkade glömma att ta fram osten eller tappade ett glas i golvet. Ändå trivdes jag som fisken i vattnet. Efter kvällsmaten var undandukad och de andra låg och drog sig i sina kojer eller gömde sig bakom några kruttunnor och spelade kort, brukade jag stå vid relingen och se ut över det mörka havet. Jag älskade att känna havsbrisen dra och slita i håret och känna lukten av hav och saltad fisk. Långt bort i horisonten tre grader väst om polstjärnan visste jag att den Gyllene Galten låg och väntade på min signal. Ännu hade ingen misstänkt något.

Romeo och Julia

Godmorgon, och förlåt för igår

Det blev fel, något som jag inte menat

De ser på varandra och suckar,

nu blev det så här igen

Förväntningar, besvikelse

Varje morgon lite mera främlingar

Jag saknar dig

Lisa del 3

Jag är inte vidare bra på resuméer, så den som vill får gärna läsa de tidigare inläggen om "Lisa vid Linden". Det slutade i alla fall sist med att Lisa ramlade och svimmade av ett slag i huvudet.

När Lisa öppnar ögonen igen befinner hon sig till sin förvåning på en plats där hon inte varit på många år. Allt är sig likt. Den lilla sjön och backen ner mot den, grillplatsen, skogen, berget som de klättrade upp för sista året hon var på scoutlägret. Där står till och med Sören och Ann, hennes gamla scoutledare, och pratar vid brasan. Lisa blinkar hårt med båda ögonen. Hur är det möjligt? Hon vänder sig om, och ser alla sina gamla kompisar från scouterna springa runt och leka jaga. Det här är ju scoutlägret i tvåan! Nu är hon helt säker på att hon drömmer och är just påväg att nypa sig i armen, när hon ser en liten flicka som står en bit in i skogen och ser ut att prata med blåbärsriset. Hon känner genast igen både sin gröna jacka och den vita mössan som det står ”Lisa” på med ljusrosa text. ”Varför står jag där borta och pratar rätt in i skogen?” tänker hon och går närmare. Hon ser sig själv skratta högt och prata, och, efter en liten stund, vinka och springa iväg till de andra barnen. Lisa ser efter den lilla flickan, ser hur hon leker med de andra och minns hur härligt det var att åka till scouterna. Där hon kunde vara sig själv och ändå få vara med. Det var som att ingen där förstod hur töntig och knäpp hon egentligen var. Men när Sören och Ann flyttade till en annan stad var det ingen som ville ta över, och scoutgruppen lades ner.

Mitt i sina funderingar avbryts Lisa av en svag vissling inifrån skogen, ungefär den plats där hon sett sig själv stå och prata alldeles nyss. Hon tittar in i riset, men ser inget. Så hör hon en vissling igen, och nu är hon säker på att hon inte har hört fel. Hon går dit, men ser fortfarande inget. Så hörs samma vissling igen, fast den här gången lite längre in i skogen. Lisa följer ljudet och spanar hela tiden in i skogen för att se om någon står gömd bakom ett träd eller en sten. Så plötsligt står någon mitt framför henne i mossan. Det är en man med grå och bruna kläder. De ser gammeldags ut, som folk hade på bilderna på museet. En väst, en skjorta och ett par byxor utan dragkedja och knappar, men med ett bälte som ser ut ungefär som ett vanligt snöre. Men det märkligaste är att han är så liten. Han når knappt ens upp till Lisas knä, så liten är han. Hon koncentrerar sig hårt på att komma ihåg att det här bara är en dröm, och att hon snart ska få vakna.

- Vid älgens krona! utbrister den lille manne och tittar rakt upp på Lisa.

- Lisa! Äntligen har jag fått fatt i dig igen! Du ska veta att jag har försökt länge och väl.

Tystnad

Känner du inte tystnaden

Som skriver sig på?

Smyger i gathörnen

Målar väggarna med ekorrbär och svavel

Känner du inte?

Hör du inte?

Eller vågar du inte?

Avsked

Tunga steg från dagis, hans tårar en våt fläck på min jacka

Något saknas i mina steg, tyngden av en liten kropp

En varm frökenfamn har tagit över mitt hjärta några timmar

Jag vet att allt är som det ska, måste lära mig att andas ut

Snart ska han flyga mycket längre